Solblot – För Mig Finns Ingen Väg Från Hemmets Dörr (2012)

Omslaget?

Ett rätt så minimalistiskt omslag, med en slags “piltavla” som uppenbarar sig ovanför ditmålade, eller lite (på ett sätt) grova tecknade linjer som förmodligen representerar berg. Det kan ligga ett visst symboliskt värde i detta, kanske kan det handla om att man ska uppnå ett “mål” som ligger utanför mänsklighetens grepp. Något övernaturligt kanske, eller enbart en rätt så laddad symbol, föreställande någonting som mänskligheten bör hänge sig till. Eller den enskilde mannen eller kvinnans mål att nå över sin förmåga eller att kunna nå ett tillfredsställande slutmål. De gula och blå färgerna representerar själva temat av albumet rätt så bra, då det kretsar kring den svenske författaren och poeten Verner Von Heidenstams olika dikter. Gult och blått representerar Sverige. Förutom ovanstående observationer så tycker jag att omslaget ter sig väldigt starkt, särskilt den starka kontrasten mellan de två färgerna. Det för fram någonting som gör att ögonen kan vila länge på själva omslaget och det står ut på ett positivt vis. Vid första intrycket så är det inte precis någon CD-skiva man skulle stuva undan i första slaget, just med tanke på den kombinationen. Både av den råa minimalismen, “less-is-more” och de starka färgerna.

Förutom just CD-omslaget med CD-skivan i, som har en ficka, får man även med en 8-sidig liten pappersbaserad samling av låttexter och bilder som ligger i fickan. Med ett estetiskt tilltalande omslag, som blandar ihop en nästan orange-färgad och gul avbildning utav kvinnor som reser sina händer mot skyn. Förutom detta finns det även två sepia-färgade bilder i samlingen och en svart-vit bild av självaste Heidenstam i slutet av den. Mycket trevligt att bläddra igenom och något som adderar en annan intressant aspekt av själva CDn. Som kompletterar minimalismen på ett väldigt bra sätt. Dessutom är CD-skivan helt gul och flyter in i den starka mörkblåa färgen.

Dikterna som avspeglas i låtarna är i vissa fall förkortade versioner, men dessa dikter återfinns i följande verk av Heidenstam: “Dikter” (1895), “Ett Folk” (1899) samt “Nya Dikter” (1915).

Låtarna?

1. Himladrottningens Bild I Heda (2:56)

Måste erkänna att jag aldrig skrivit en lång recension på svenska. Jag har inte heller gett mig in på Neofolk eller liknande genrer innan, så jag hoppas att ni förstår detta och har överseende med det. Just den första låten Himladrottningens Bild I Heda är baserad på en dikt från Heidenstams verk Nya Dikter från 1915.

Introduktionen i låten är en ljudinspelning med en svensk herre som förmodligen är Heidenstam som reciterar ur just den dikten. Ackompanjerat av en vacker violin, långsamma trumslag och diverse traditionella instrument. Själva melodin är förtrollande, precis som om den är kommen direkt ur en närliggande kyrka eller den svenska naturen. Det som från början är en vacker melodi förvandlas till just en saknad av någonting fundamentalt, då ljudinspelningen med det krackelerande ljudet lägger till en viss känsla till ljudlandskapet. Något som inte endast skulle kunna komma av instrumenten, men ack så fel jag har. När inspelningen väl avslutas så blandas de olika instrumenten på ett magiskt vis vilket ger ifrån sig en sorgesam slägga som river ut muren inombords. Som öppningslåt ett givet kort, med en otrolig kraft och med en särskild, kanske nästan lite naiv – och känslosam ton, som sträcker ut sin hand och rör om rejält. Det känns nästan som en påminnelse, att allting inte är som det verkar och kanske inte är som det bör i nutidens modernitet. Med en särskild melankolisk stämning i förgrunden, som sedan byts ut mot ett mer klart ljudlandskap, i form av en viss symbios invärtes mellan instrumenten, så cementerar det mina ovanstående reflektioner ytterligare. Ett mycket skärpt kort att lägga på bordet, min förhoppning är att detta endast är början av en trivsam resa inåt.

2. Paradisets Timma (2:42)

Nu fortsätter vi med låten Paradisets Timma. Som introduceras på ett intressant vis, med dragspel, en uppsjö av andra instrument och än mer åt det akustiska hållet. En låt som verkligen känns som början, att det är något mer som komma skall. Med en relativt monoton, men ändock komplex rad av variation åtminstone när det kommer till hur ljudlanskapet utvecklas genom låten och hur det blir allt svårare att slita sig från den. Särskilt när sångaren kommer in i bilden, då hans röst passar ypperligt för just denna konstform. Stereotypiskt nog så påminner jag mig själv om att dragspelet får det att låta franskt, men den tanken överger jag snabbt. Hittills är det imponerande att dessa låtar egentligen har varit väldigt korta men fått mig att känna på denna korta tid. Någonting som få radiolåtar någonsin skulle låta sig själva göra. Detta är utmanande på ett spirituellt plan, intressant på ett oortodoxt vis och nyskapande inom åtminstone de svenska förgreningarna av folkmusiken. Ett tomrum har fyllts upp till bredden och skriker efter mer, så förhoppningsvis är detta ett återkommande tema. Förutom detta skulle jag vilja säga att låten gör sig bra en dyster och folktom Augusti-kväll med kyla runtomkring och gröna landskap. Äntligen.

3. Kommer Aldrig Solen? (3:04)

Den tredje låten Kommer Aldrig Solen? låter mer som en av de tidigare demolåtarna jag hört (som ligger ute på nätet) av Solblot. Här återkommer det slagverk som påminner mig till viss del om martial industrial, en avgrening inom en genre som är mycket lik Neofolk men mer inriktad på militarism. Låten har helt klart ett fåtal militaristiska drag, men det är den akustiska känslan av hela ljudbilden i samband med de synkroniserade sångarna. En stabil tolkning allt som allt och en nostalgisk kick utan dess like. Även en lite längre låt än de föregående, men tack vare den standardiserade blandningen av både udda och mer kända instrument gör att man inte kan slita sig. Helt enkelt en bra låt som sätter sig på skallen, då den rent lyrikmässigt är aningen repetivt. Precis som om de försöker banka in detta i min skalle, men att jag med viss enträgenhet vägrar låta mig förstå detta. Ljudet av ett klocktorn ställer sig upp i högan sky bland ljudbildens yttre miljöer och rör sig närmre mitten ju längre in i låten man är kommen. Som jag skrev tidigare påminner detta om en demolåt, närmare bestämt den av Medborgarsång men med en helt annan klang och melodi. Själv tycker jag att det låter som en mycket god kandidat som uppföljare till just den låten. En annan sak med den här låten är hur den mer moderna vibben snärjer sig in emellan de olika passagerna och nästlar sig in obehindrat, men utan tvekan så blir detta mer än bara en chimär – det blir en bra udd och blandning som sällan låter sig dränkas ut i en lössläppt ljudbild. Mycket bra.

4. En Dag – Del I (3:18)

En någorlunda mer hoppfylld och stämningsfylld låt. Nämligen nummer fyra, vid namn: En Dag – Del I. Vid det här laget börjar det bli aningen repetivt, eftersom att låtarna mycket väl kan vara rätt så snarlika när det kommer till kritan. Men det som gör de varierade är just lyrikerna och användningen av de udda element som utgör ljudbilden. Det är alltid en fröjd att höra en gedigen stämma brista ut i en total handfasthet, gällandes: “att pricka helt rätt” och faktiskt lyckas ge ett helt nytt liv till dikten. Eftersom att sångaren låter det föras fram lite grann som en visa, men ändock behålla den rätt så intressanta röst och teknik som används just i sammanhanget. Även om det kan låta rätt så lätt och luftigt vid vissa passager så kommer den ändå ut som en dominerande kraft. Egentligen en av de krafter som utgör själva fundamentet av låtarna och är bärande, med undantag från den första och instrumentala låten som bärs upp av Heidenstams recitering av sina egna dikter. Att behålla denna dimension av låtarna tycker jag är viktig, för annars kan det lätt bli så att finessen gömmer sig i snåret bakom en bombastisk anstormning av de olika instrumenten. Sångaren låter dig komma med in i värmen och bär upp dig under passager då det är svårt att koncentrera sig på repetiviteten och de snabba omväxlingarna. Han håller dig uppe när låten återgår till sin ursprungliga ljudbild, för att försöka plocka de härligaste delarna av låtarna och visa dessa för mig.

5. En Dag – Del II (2:17)

Om det finns en Del I finns det givetvis en Del II. Här följer låt nummer fem, vid namn: En Dag – Del II. En något kortare låt än den första delen, men en lite annorlunda tolkning. Dragspelet är det som håller uppe låten i början och introducerar en lite mer majestätisk men ändock avskalad melodi att flöda in genom öronen och nudda vid hjärnbalkarna. Om något måste tas upp så är det den intellektuella utmaning som det innebär att försöka finna ord för detta, att finna ord för de känslovallningar som uppstår i samband med det. Den melankoliska venen har gett sig vidare och ersatts av pompa och ståt. Med en lite mer förlåtande låtstruktur som låter sig formas efter vad man själv har för perception av den, vilket gör låten till en helt annan än vad den kanske tolkades som i början. I olika tillstånd kan den uppfattas på olika sätt, ibland nästan på snudd till att vara naiv. I andra fall ett mer tillåtande och rättfram melodiskt stycke, som tack vare ett litet knyppe repetitioner skulle göra sig väldigt bra genom att rida på radiovågorna. För mig känns det rätt så märkligt, då jag har en rätt så tvåeggad uppfattning om låten. Låt gå för denna gång dock, men jag hade hellre sett att den variationen som yttrat sig i tidigare låtar och på ett mer framträdande vis hade kunnat göra avkall på det avskalade och resa sig igen. Rätt så förutsägbart, med andra ord. Dock så ligger där någon form av besvärjelse emellan de olika ljudbilderna som fogar samman den mer förutsägbara faktorn och den mer analyserbara samt något mer sofistikerade motpart.

6. Sommarljuset (3:32)

Precis när jag avslutade den meningen så får jag svar på tal, då låten ändras från att vara nummer fem till att bli nummer sex. Nu ligger låten Sommarljuset som en härlig slags sommarkänsla, ett steg närmare hjärtat. Så med andra ord borde jag inte ha skrivit något om variation i den förra, eller åtminstone inte att jag längtar efter det. För givetvis fick jag svar på tal och ljudbilden var helt plötsligt annorlunda. Nu är vi närmare mitten, eller har just passerat den och ligger på gränsen. Till förmån för en mer ambivalent och långsammare låt, som denna låten är. Den börjar med ett svagt fågelkvitter och bryter ut i en slagverksorienterad dänga, ackompanjerad av sin partner: dragspelet. Just det faktum att ljudbilden har blivit långsammare och de akustiska dragen ligger mer i bakgrunden och att slagverket har höjts en aning, förhöjer mig till en piedestal till skillnad från början av plattan. Med det sagt så innebär det inte att tidigare alster varit dåliga, men att detta blivit en slags brytpunkt som skulle kunna representera de olika masker som Solblot använder sig av. De lyckas även ta mig på pulsen och sänka ned mig i en fridfull sjö, precis som om självaste Näcken satt och spelade denna för mig tillsammans med hennes hängivna undersåtar. Eller vad man nu skulle kunna kalla dom. Samtidigt som jag skriver detta så avbryts min sejour totalt utav en skräning maskin som väsnas utanför, jag ställer mig vid fönstret och blickar ut, stänger det snabbt och beger mig tillbaka. En ytterst förtrollande låt, som förutom den långsamma och något nedtonade men fortfarande bombastiska ljudbild – även är instrumental. Nu kommer vi djupare in i själva essensen av Solblot, hoppas jag i vilket fall. Förhoppningsvis lär detta stilla mina nerver ytterligare och dra ned mig ytterligare i denna fantastiska ljudbild.

7. Åkallan & Löfte (3:44)

Melankoliken syns titt som tätt mellan de olika lagren som visar sig själva mellan tempoförändringar och skiftningar. Den sjunde låten Åkallan & Löften tar tillbaka en viktig melankoli, inte av den sort som är självömkande, utan av den sort som är mer åt det apatiska hållet. Att ha glömt bort något, att något aldrig kan bli som det varit och att saker och ting inte står helt rätt till. Tillsammans med ett mer synkroniserat slagverk, där varje slag inte är i marschtakt utan är utav precisa slag. De går i takt men är ändå i otakt på något viss, varje slag har sin egen form och sitt eget ljud. Lyrikerna till låten passar också utmärkt med sången, i ett galet avstamp så introduceras även en trumpet som i sin tur lägger extra betydelse till refrängen. För att vara mer ingående så vill jag påstå att låttexten i samband med de olika melankoliska skalen som omger både låten, melodin, texten och själva andemeningen av den så symboliserar den på många vis en “res dig upp”-känsla som inte är av denna värld. En knuff i rätt riktning, skulle man kunna säga. Där alla bra saker med föregående låtar samsas om att få visa sin styrka och bevisa sig själva att vara funktionsdugliga för sitt ändamål. Den styrka som låten visar ligger dock på trumpeten, som på sitt eget lilla vis är en frisk och melodisk injektion som man bara inte kan tacka nej till. När intresset dalar för tidigare låtar som ibland kunde kännas som mellanakter inom vissa stycken, blir bortglömda och utraderade från minnet. Man börjar om på en helt ny kula.

8. Drömsyn På Ängen (4:09)

Resan är varken påbörjad eller avslutad ännu. Den har bara visat sitt tryne och sedan återgått till sin dvala. Hittills en av de längsta låtarna, som heter Drömsyn På Ängen. Rent lyrikmässigt är den inte särskilt lång, men den är inte särskilt kort heller. Den påminner mig om cascadian black metal, där de oftast använder sig utav riktigt långa låtar för att ha en väldigt akustisk men samtidigt blandad kompott att rota runt i. Där låtarna kan vara bländande på sitt sätt, men Solblot lyckas komprimera denna aspekt och göra den till sin egen. En närhet som inte är nära, men som inte är särskilt långt bort. När man vandrar mot någonting som ser ut att ligga i fjärran, men man är närmre än man tror. Ljudbilden rör sig längre och längre bort, medan du rent fysiskt kommer närmare och närmare. Som att det finns något särskilt där, själva melodin är mer uppskattande av sig själv och väljer att bredda på sig. För att bereda rum för de vackra instrument som bryter tystnaden som nästan är helt kompakt i början. Det är aldrig helt tyst, men det finns alltid något som spelas i bakgrunden, bara inte för högt och inte för lågt. Pianoklingandet är delikat, precis som om man försöker att få ut så mycket av möjligt utav det ljud som finns. Utan att egentligen trycka för hårt, så att det blir någon form av minimalistiskt ljud. Men även en ljudbild där minsta lilla fel hade kunnat bli en katastrof, där allting behandlas med silkesvantar som om det vore en skatt som måste behandlas varsamt. Sedan avbryts det hela, förbindelsen skärs av och du vaknar upp som om du varit i någon form av trans. Till verkligheten, de ljud du alltid hört förut och längtan efter att spela låten om och om igen. Helt klart en av de mer beroendeframkallande låtarna på plattan.

9. Barrikadsång (3:32)

Samma melodiska förändring, men med ett annorlunda tillvägagångssätt. Låt nummer nio, Barrikadsång, får fortsätta att guida mig på resans väg, till viss del. Av någon anledning så märks det allt mer att man börjar närma sig slutet, förutom den uppenbara sifferkombinationen så finns det ingen bromskloss. På ett sätt är det nästan sorgligt, på ett annat är det förutsägbart, på ett tredje är det en omvälvande och nyskapande slutkläm. Vi är helt enkelt inte framme i slutet än men det börjar att färga av sig i ljudbilden. Nu har jag fått upp ögonen för hur de har placerat låtarna och allting känns allt mer logiskt. Låten representerar för mig själv ett sätt att se på arbetarklassen av den tiden och hur Heidenstam uppmanade till att inta barrikaderna. Att ställa sig upp, göra sig hörd och få sin rätt igenom. Om jag inte är helt ute och cyklar så är det precis det dikten handlar om och det lyckas de representera på ett mycket trevligt vis. Men utan att bli för analyserande så skulle jag vilja säga att de galloperande trummorna, de snabba riffen och lite mer “hetsiga” sångröster får min puls att öka lite mer. Som att dras med av en annalkande storm, det känns något apokalyptiskt men något befriande på ett sätt. Just det snabbare tempot och det förändrade perspektivet får det att gå hett till i öronen. Ett riktigt örongodis som inte lägger sig ned för att ta paus utan trummar vidare på slagverket, slår på gitarren tills händerna är blodiga och blickar framåt. Eller ja, de kanske inte blir särskilt blodiga då det är akustiskt, men låten är uppviglande på många sätt och vis. Det känns som att mycket dedikation ryms inom den och att det finns en stark passion som måste släppas ut innan den stängs inne för gott.

10. Medborgarsång (2:35)

Nu har jag hört både demo-versionen och den “riktiga” versionen av den tionde låten som heter Medborgarsång. Men det är nog en av de alster som stannat kvar med mig. En av de mer lättlyssnade och intressanta låtar som de kunnat erbjuda innan man fick tag på självaste albumet. Demoversionen är något långsammare och lät bättre i början, men den snabbare versionen (som också är albumversionen) sätter sig lite bättre i slutändan. Den innehåller i princip samma tema som föregående låt och har en slags inneboende passion och en låga som inte har lyckats släckas. För mig så representerar denna låten det som gör Solblot till ett bra band. Det är inte uteslutande obskyra referenser eller total Neofolk utan en blandning av allt som är bra emellan olika genrer. Man kan väl säga att det är en bra placering för en låt, eftersom att det snart är slut och även på grund av faktumet att denna låt inkorporerar tempot, slagverket, akustiken och dragspelet. Samtidigt som det låter komplext, så är det ändå lätt att förstå. De har någonting som är unikt, helt enkelt. Att lyckas via mellanvägen är väldigt svårt och kräver stor kompetens angående det man håller på med och det uppvisar de i tid och otid. Även om allting kanske inte faller en i smaken, så är det här en perfekt och balanserad låt. Som använder sig av melankolin, “hetsigheten”, tempot och lyrikerna för att göra det till någonting som transcenderar det ursprungliga vilket är Heidenstams verk. Fascinationen är nästan oändlig och hade varit ännu större om albumet varit längre, men med tanke på att det redan är rätt så långt så lyckas det ändå. Det är ett långt album för att kännas så komplext, det är bara kort när man vill ha det kort och det blir intressant när man minst anar det. Man låter bara låtarna flöda i öronkanalerna och det finns ingen mening att stoppa musiken, för allting är som en porlande bäck – vacker i närhet, vacker på avstånd men mångfacetterad under ytan.

11. Ålderdomen (5:41)

Låten som avslutar allt heter Ålderdomen. Finns inget mer passande namn, finns inget mer passande avslut vad jag vet. Låten påminner mycket om den första låten som använder sig av Heidenstams röst, som med tanke på det knastriga ljudet lägger till ett lager av lo-fi. Man invaggas i ett lugn och när han läser upp dikterna så kan man bara vänta tills det är över. För det låter bra och det är konstant någonting som händer, då antingen dragspelet drar iväg i en melodisk slänga eller där den akustiska gitarren riffar ihop sig och cirkulerar runt, runt och runt. Själva ljudklippet med uppläsningen av dikten är central i både ljudbilden och utanför, den är även central för att kunna förstå varför detta är den sista låten och allting spelar en roll. Både låttiteln, instrumenten, Heidenstam, dikten, ljudbilden och den långsamma förändringen tills uppläsningen inte går att höra med. Där allting försvinner ut i en dimma av glänsande och samspelta instrument, där det knastriga ljudet får löpa hela linan ut innan det blir en total tystnad. Så här sitter jag och har skrivit en uppsats om ett album som förtjänar tiden jag la ned på den, det här är helt enkelt ett unikt album som man borde ha i sin ägo. Jag hade tur och fick en personlig CD-skiva från en av bandmedlemmarna, vilket känns som en större ära nu när jag lyssnat igenom albumet många gånger och förundrats över hur jag skulle tolka det. Själva slutet på låten är också på ett sätt kanske något som avslöjar vad som komma skall? Ljudbilden förändras totalt till en mer koncentrerad form och blir mer tydligare än den någonsin har varit. Om Solblot gör en uppföljare så vill jag införskaffa den pronto och recensera den också, rent jämförelsevis. Det jag hör på slutet är helt fantastiskt och nu spelar även violinen en större roll, något som den inte gjort sedan början. Förhoppningsvis är detta något som avslöjar vad som komma skall och hur Solblot kanske kan låta på en uppföljare. Jag hoppas att de tänker ta någon av de andra klassiska svenska diktarna och göra något av det, själv tror jag i mitt stilla sinne att Heidenstam hade varit väldigt stolt över detta om han hade levt bland oss idag. Ett riktigt bra album och förmodligen något man kommer att se tillbaka på, när Solblot cementerat sig själva ytterligare, och kunna kalla den för “en klassiker“.

Min slutgiltiga bedömning: 4.5/5

(P.S. – en ny betygskala)

Advertisements

One thought on “Solblot – För Mig Finns Ingen Väg Från Hemmets Dörr (2012)

  1. Pingback: The best releases of the year 2012! (Part I) | INVISIBLE GUY

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s