Djupintervju med Regimen!

Foto av: Emma Williamsson

Regimen är ett härligt gäng grabbar från Göteborg. Tidigare medlemmar och även nuvarande från banden Fucktard och Commitment Crew återfinns i detta nya påhitt. Jakob är basist, Kalle är gitarrist, Herman sjunger och Rickard spelar trummor. Deras tidigare eskapader är registrerade på Lukinzine, en nätzine från samma stad. Hittills har de släppt två demos, den första betitlad Välkommen hem och den andra vid namn Snackar om min degeneration. Tog tillfället i akt och intervjuade dem om allt från himmel till jord, när de planerar att släppa nytt, deras två demoalbum, vad de tycker om hardcore-scenen, när de planerar att uppträda live nästa gång – och mycket, mycket mer! Det här blir en riktig långläsning. Gott så.

Varför kallar ni er själva för Regimen?

Jakob: – Egentligen kom det ifrån att vi höll på att diskutera under för lång tid vad vi skulle heta. Så pendlade vi mellan olika grejer, så då var ju Strikt Regim en av de namn vi pratade om.

Herman: – Eller… Strikt Kostym.

Jakob: – Ja, Strikt Kostym och sådär. Alltså att det skulle vara något sådär klatschigt. Så någon dag sa Rickard: “Ja, men bara Regimen då?”. Så sa vi ja.

Kalle: – Vi var för trötta för att…

Jakob: – Så: Aa, visst – den tar vi.

Kalle: – Så det finns ingen extrem uttänkthet. Sen så har det väl blivit vissa efterkonstruktioner, antar jag, som det alltid blir. Vad det kan innebära och så.

Jakob: – Det är väl lite så att vi har distans till oss själva. För att om man är en Regim så är man ju dem som bestämmer, så att kalla sig för Regimen är lite kaxigt. För vi är ju verkligen inte några som har några ambitioner att bestämma någonting över andra, i hardcore-scenen.

Kalle: – …eller kan göra det…

Jakob: – Eller kan göra det, haha, precis. Eller visa vägen: såhär ska det vara! De ambitionerna har vi inte.

Kalle: – Jo. Sedan kan det vara en yttre regim och även en inre regim, att man har något i sig som säger att man inte ska göra vissa grejer. Att man inte vågar göra vissa saker för att det är någonting som någon annan sagt åt en att inte göra, så att man mer eller mindre medvetet är fast i någon slags Regim som inte är nyttig alla gånger.

Herman: – Det är ett starkt ord.

Skulle ni kunna berätta lite mer om er själva?

Kalle: – Det finns inte så mycket att säga. Vi bor i Göteborg…

Herman: – Vi bor på Hisingen, allihop.

Kalle: – Spelar musik.

Herman: – Det är väl det vi gör.

Jakob: – Annars lever vi helt vanliga tråkiga liv så som alla andra.

Hur kom detta bandet till?

Kalle: – Man måste väl spela i band, det är väl en lag liksom. Det är så det känns. Som för mig liksom, när Regimen på något sätt blev en ersättning för Commitment Crew när det lades ned – det vill säga ett band jag spelade i tidigare. På något sätt har jag spelat i band så lång tid i mitt liv, sen när jag var tretton bast. Det känns som något jag måste ha, som ett slags beroende. Det blir tråkigt eftersom att musik kan bli rolig när man gör det för sig själv också, men det är skönt när man gör det med andra också. En anledning till varför jag…

Jakob: – Men det var egentligen Kalle som kom upp med idén att starta det. För att du och Rickard snackade om det och sedan med mig. Sedan så tog det ett tag, vi repade ihop och sedan letade vi efter en sångare och fick tips om Herman. Så kom han med rätt snabbt ändå. Detta var ungefär December 2011 som vi började. Vårt första rep var strax innan jul, var det inte det?

Kalle: – Ja, andra repet var på nyårsdagen.

Jakob: – Klockan elva typ.

Kalle: – Elva, Rickard asbakfull, jag hade varit uppe till klockan 6 på morgonen och spelat rundpingis.

Jakob: – Det var lätt vart det.

Kalle: – Haha, ja. Det var ett rätt roligt rep. Så det var väl så, vi körde bara lite låtar som vi kommit på. Som det brukar vara, i alla fall enligt min erfarenhet.

Har ni spelat i något annat band tidigare?

Jakob: – Jag har också spelat i Commitment Crew, men bara de första åren. Sedan hoppade jag av och då spelade Rickard med Commitment Crew. Innan det spelade jag skatepunk rätt länge.

Kalle: – Rickard har spelat i ett popband som heter Lewis, jag tror de finns fortfarande. Jag har spelat i andra band som ingen har hört om, men det har varit inom punk och hardcore genren rätt mycket, och lite hårdrock.

Herman: – Jag spelar i ett annat band som heter Fucktards och har innan dess spelat lite för att det varit roligt. Mest i mitt sovrum och spelade Oi! med några polare, i ett band som heter Stand Off, som inte finns längre. Det var kul.

Jag hittade er via Lukinzine, vad tycker ni om den snubben?

Herman: – Jag har aldrig pratat med honom, jag tror aldrig att jag har hälsat på honom.

Kalle: – Jag har ju hälsat på honom, men känner inte honom personligen. Känner bara till hans gärning.

Herman: – På sitt kamerafodral har han en jävligt stor DS-13 patch och det gillar jag.

Jakob: – Ja, jag känner inte honom heller. Tycker väl att han verkar vara en trevlig snubbe, han verkar vara jävligt aktiv och det är jävligt roligt.

Herman: – Han går på mycket spelningar. Alla, mer eller mindre.

Kalle: – Nej, men det är roligt med folk som är musikintresserade och tycker om att skapa grejer. Det är alltid skoj, liksom.

Vad tror ni är symptomatiskt för just svensk hardcore och punk? Vad skiljer oss från andra länder?

Kalle: – I början så är det mycket brittiska influenser från början. Jag tänker att en stor del av punk och hardcore-scenen i Sverige är påverkade av Crass och liknande, för att det är mycket av det politiska – som käng och d-takt.

Herman: – Det finns ju de här gamla Göteborgsbanden, GBG Punk banden.

Kalle: – Min bild av svensk HC, och alltså, nu är jag helt partisk, men det känns som att det kommit rätt många bra band från Sverige som blivit kända rent internationellt. Men jag menar, det är så konstigt att man pratar om ett band, eller typ fotbollslag som är från ett speciellt land, att det skulle känneteckna just svensk hardcore. Att det skulle finnas några speciella kvalitéer. För det är väl en tillfällighet att vissa träffas under en viss tid och på en viss plats – som hittar på grejer.

Herman: – Det är svårt att kategorisera musik inom punk och hardcore. Vad som är hardcore, punk, käng, crust… jag menar, definiera hardcore.

Kalle: – För mig är det ju…

Herman: – …snabbt!

Kalle: – Punk för mig är den här 50-talsrocken, fast att man körde det med en annan attityd. Allt det som är snabbare och mer extremt än det är hardcore och punk. Men det spelar ingen roll, för det finns tusen andra definitioner om det.

Herman: – Snabbt, tydligt och kortfattat.

Kalle: – Ja, typ. Den har väl främst amerikanska och brittiska influenser, men vissa band har väl influerat… som till exempel Anti Cimex och även Refused skulle jag väl säga – som internationellt har haft ett slags genomslag. Det är en jävligt svår fråga, det kräver en grundligare utredning än tyckare som sitter i en nedsutten soffa.

Herman: – Det är en jävla svår fråga.

Hittills har ni släppt Välkommen Hem och Snackar om min degeneration, skulle ni kunna berätta lite mer om uppkomsten av båda? Hur gick det i studion?

Kalle: – Vi har väl bara repat ihop massa låtar och börjat spela in dem.

Herman: – Vi har repat väldigt mycket och gjort väldigt många låtar. Sedan har vi delat upp de låtarna och släppt två demos.

Kalle: – Vi spelade in allt på samma gång, liksom. Allting gjordes i vår replokal på en liten 4-kanals kassettporta. Därav ljudkvalitén. Så det var precis som att vi var här och repade, fast vi spelade in det vi spelade. Tycker det är jävligt skönt, för det blir mer avslappnat än om man ska in i en studio. Speciellt om man har en tidsbegränsning, som man måste hålla, typ en helg eller något. Det tycker jag är förjävla stressande och det förtar lite det roliga, eftersom att det blir så jävla jobbigt.

Herman: – Jag tycker att det var förbannat kul att göra det. Att sätta upp det och spela in det, var fruktansvärt trevligt och roligt. Att kunna ha makt över det.

Vad influerade er och hur tycker ni att slutresultatet har blivit?

Jakob: – Vi ville väl ha något som vi kunde sprida, något som folk efterfrågade. “Har ni ingen demo eller någonting?”. Då sa vi att: det kommer. Så då tänkte vi att vi måste ha någonting, allting vi lägger upp är gratis så att man kan ladda ner det gratis, sprida det gratis eller om man vill – om man är lite fetischist, så kan man ju köpa en kassett. Om man gillar det. Det var väl det som var tanken, bara att ha någonting som man kan dela ut. Har man det inspelat så kan man gå vidare och göra nya låtar.

Kalle: – Jag var rätt nöjd med slutresultatet. Ville väl i så fall att ljudkvalitén… det kanske inte är det viktigaste, men kan störa mig på att låtarna låter rätt bra inspelade men när man ska spela in dem på en kassett blir det alltid en liten försämring av ljudet. Det skiter nog de flesta i, men om man håller på med något rätt mycket är man rätt så kritisk mot sig själv. Så då blir alla dessa smågrejer ganska stora, så jag hoppas att folk som är vänliga nog att skaffa kassetten – att de gillar de liksom.

Herman: – Och spela det högt!

Kalle: – Ja, precis! Spela det på stark volym. Men jag vet inte riktigt vad som influerade oss, men det är väl allting. En massa band… livet? Jag vet inte.

Herman: – En slags terapi, kanske?

Vad tycker ni är bäst med Sveriges hardcore-scen?

Jakob: – Det är ingen som slåss.

Kalle: – Ja, det är faktiskt en jävligt skön grej. Det är få slagsmål.

Jakob: – Och det är inga jävla idioter med knivar, som ska typ gå in och sabba spelningar.

Herman: – Gör folk det? Alltså, i andra länder?

Kalle: – Det kan jag inte säga är vanligt, men det förekommer väl mer i alla fall vad jag hört.

Jakob: – Man behöver inte åka så långt. Kan åka till Polen eller Holland eller vad som helst. Det är alltid någon jävel som är överdrogad på amfetamin som går omkring och ska ha sönder saker.

Herman: – Det känns som att det är vettigt folk i denna sortens scen. De flesta jag har träffat har varit schyssta.

Kalle: – Jag håller med Jakob. Avsaknad av våld.

Jakob: – Det är det bästa.

Vad är sämst med den?

Jakob: – Att det är förutsägbart och jävligt medelklass. Man vet vad som kommer hända, det händer nästan aldrig något originellt. Det är lite torrt, lite tamt.

Herman: – Är det inte också lite hierarki och status?

Jakob: – Jo, det finns ju.

Herman: – Folk kanske tänker att de är lite mer true, eller sådär. Det är ju tråkigt, förbannat tråkigt.

Kalle: – Om man chillar lite mer, det hade jag gillat.

Herman: Det är ju någonting som ska vara roligt, det är ju ingen tävling. Det är ingen som kommer att vinna.

Kalle: – Överlag tycker jag att det är bra. Men det kan vara lite så att det finns klickar som är lite lika, som dras till varandra. Så vill man inte umgås över “uniformsgränserna”, kan jag känna. Men när jag var yngre kunde jag också vara misstänksam mot sådana som inte såg ut som jag, eller lyssnade på just den musik jag lyssnade på. Så ja, det är tråkigt. Det är många människor som man träffat, som man till ytan kanske aldrig trodde att man skulle ha något gemensamt med. Men när man väl lärt känna någon, så har man egentligen det. Så det kan vara värt att ta den lilla risken.

Herman: – …skenet kan bedra.

Jakob: – Jag började gå på spelningar i Göteborg, jag vet inte hur det är i andra städer, men i Göteborg var det såhär för mig att jag började gå på spelningar runt 2000. Då var det rätt så mycket spelningar där, i början av 2000-talet. Jag kände mig aldrig välkommen. Är man inte en i gänget så är det ingen som ser en.

Herman: – Syns man inte, så finns man inte.

Jakob: – Har man ingen kontakt med någon i den här klicken, så är man ingen liksom.

Kalle: – Många gånger har jag märkt, att går man på spelningar i några år så är det alltid någon person som man känner igen, fast aldrig har hälsat på. Någon gång så blir det så att man börjar snacka, då visar det sig att båda är lika blyga. Så för mig har det handlat om att folk är lite introverta och kanske inte vågar gå fram och tjöta. Det handlar om osäkerhet, och kanske inte någon medveten uteslutning. Folk är aslugna egentligen, men kanske lite blyga. Det har jag hört flera andra som har sagt, att de tror att: “Fan vad de där snubbarna ser livsfarliga ut, de verkar tro att jag är en tönt?”. Men så visar det sig att de är osäkra. Jag är inte säker på att det bara är kompisgäng, men att det sociala är svårt i alla situationer.

Jakob: – Men sen tror jag att hardcore punk-scenen, fast straight-edge hardcore-punk delen av scenen, är nog så att det finns en viss bitterhet. Man håller en distans till folk som är nya, för att man vill veta först om det här är en person som kommer stanna kvar. Man har sett för många som har lämnat scenen, för att bry sig så mycket om de nya som kommer. Så man blir lite “jaded”.

Kalle: – Överlag så tycker jag att det är väldigt trevligt. Det finns mycket att göra.

Herman: – Det finns sjukt mycket schysst folk! Som är jävligt roliga!

Kalle: – Ja, varför skulle man vara kvar annars, liksom.

Då kommer vi till en intressant fråga – vad tycker ni om den “riktiga” Regimen?

Kalle: – Jag kan ju säga att det egentligen inte finns ett parti som står för något slags alternativ. Alla kör ju på det här med arbetslinjen, tillväxt och sån där skit. Så för mig spelar det inte så stor roll, märker man verkligen någon skillnad om det är Moderaterna eller Socialdemokraterna som styr? Sossarna har ju gjort lika många nedskärningar i den sociala tryggheten som Moderaterna gjort, liksom. För mig är det så att man skulle behöva byta ut alltihop. Det känns lite tröstlöst, för på det sättet man ska påverka den politiska makten är genom att rösta. Men det spelar inte riktigt någon roll vad man röstar på, för det är mer eller mindre samma styrande som man röstar på. Känner jag, så jag känner mig rätt så uppgiven när det kommer till den biten.

Herman: – Jag har lite svårt för att sätta mig in i det politiska. Men man ser och jag känner ju folk som har det jävligt jobbigt, som har det svårt. Sedan finns det de som har det bra och det är ju kul för dem. Men det är svårt att inte ta till sig, eller i alla fall jag personligen, har svårt att inte ta till mig och blunda för folk som har det jävligt jobbigt. Oavsett vilken klass de kommer från, så har de det jävligt svårt och även t.ex. sjuka och arbetslösa. Så jag vetefan hur man ska styra upp det.

Jakob: – Jag är nog inne lite på ungefär samma linje som Kalle, det här med att det inte spelar särskilt stor roll vilken regim vi har av de som finns att välja på idag. När det gäller partipolitiken. Men väldigt mycket har blivit väldigt mycket sämre, sedan vi fick en borgerlig regering för första gången 2006. Nedskärningarna har ju ökat och privatiseringen har ökat, folk slås ut och får inte den hjälp de behöver. De skär ned i vården. Överallt hör man om detta, att man straffas för att man inte kan vara med och hålla uppe det tempo som krävs för att passa in i arbetslinjen. Så det finns många som mår bra, som får mer pengar i plånboken efter skatt. Men de får bara det tills de går in i väggen, blir sjuka, arbetsskadade eller inte kan vara med längre. Så det har blivit ett mycket kallare samhälle på det sättet. Om det står mellan att ha en regim som består av blåbruna jävlar eller brunröda, så väljer jag ju de brunröda. Men det är ju som att välja mellan att ha förkylning eller influensa, jag har ju hellre en förkylning liksom. Helst är jag dock frisk.

Varför är svenska band så politiska av sig? Vad tror ni det beror på? Känns som att svenska band är det i större utsträckning än utländska?

Kalle: – Kan det vara tradition, kanske? Från proggmusikrörelsen och framåt eller just den influensen från Crass, till exempel. Men sedan vet jag inte om svenska band är mer politiska än utländska.

Herman: – Det känns ju som att svenska band har saker och säga. Vettiga saker att säga, politiskt vettigare saker. Men varför det är så… det har väl blivit så.

Kalle: – Men om man jämför med USA, så skulle man väl säga att de har en annan idétradition där. De har ju aldrig varit ett socialdemokratiskt land, så man har inte pratat så mycket om klass och så. I Sverige är det kanske lite vanligare, eftersom att det kanske finns ett annat språk i samhället. Att man ser på samhället på ett annat sätt, eller ja, nu börjar vi kanske röra oss mer mot USA – men förr i tiden.

Herman: – Men om man tänker att svenska band skulle vara politiska, så beror det säkert på, med tanke på vad det funnits för band i Sverige, om jag tänker på punk och hardcore – så om man gillar svensk punk och hardcore har man influerats av de banden och därmed fått en del vettiga åsikter.

Jakob: – Jag vet inte riktigt. Sitter fortfarande och klurar på premissen i fråga, och är svenska band mer politiska? Det är svårt att svara på, svårt att ta ställning.

Herman: – Vad är skillnaden? Om man är ett band och är politiskt, eller om man är ett band och bara har något vettigt att säga. Jag menar, vad man har att bidra med. Vad är det för skillnad på politik… och, alltså det är ju svårt.

Jakob: – Jag tror nog att det är så att musikkulturer och musikrörelserna har legat hos folkrörelserna, alltså att det har funnits en tanke med att vi inte bara gör det här som isolerade individer utan gör det för att ta del av bildningsprocesser. Vi har en cirkel, eller att vi deltar i ett demokratiarbete på mikronivå. Jag vet inte, det kanske har påverkat hur man tar ställning politiskt.

Hur uppfattar ni svensk musikjournalistik? Har ni någon favorit inom den kretsen?

Herman: – Fanzines gillar vi att läsa, men frågan är om det är musikjournalistik?

Kalle: – Frågan är hur många som gör fanzines som ser sig som musikjournalister.

Herman: – Ja, precis. De gör väl det för att de tycker att det är jävligt kul med hardcore. Och det är ju jävligt kul att de samlar ihop en massa information, bra tips, bra artiklar, intervjuer och skickar ut. Men allmän musikjournalism har jag ingen aning om.

Kalle: – Nä, inte jag heller. Alltså, jag läser inga direkta musiktidningar. Eller, jag läste Close-Up innan men slutade med det för att det inte var min musik längre. Men det jag läser är de stora dagstidningar eftersom att de finns på jobbet, men där finns inget intresse av att skildra någon slags “alternativ” musikscen. Det mesta är ju stora band med stora skivbolag. Men det kan ju vara asbra, för då slipper vi deras hitte-på liksom. Den så kallade journalistiken, som enligt mig innebär att man bara hittar på saker. Och sen kallar det för att vara objektivt. För mig personligen, så bryr jag mig inte om svensk musikjournalistik. Eftersom att jag själv inte ser fanzines som musikjournalistik. En journalist är för mig en som kommer utifrån, som nästan är som i förr i tiden när man skickade ut folk bland s.k. “vildar” för att se hur de levde.

Jakob: – Etnografer!

Kalle: – Ja, alltså så ser jag det. Men de flesta som gör fanzines lever ändå i den musikscenen, så de är en del av det och återskapar det när de gör det i sitt fanzine, så de är medskapare. Medan en journalist, som jag ser det, är mer som en etnograf. Det märks ju jättetydligt varje gång någon skriver om punkscenen i en större tidning. De har väl svårt att fånga den känslan de som deltar upplever, så det handlar mycket: “Ja, man dansar roligt och man hör inte vad de sjunger, för de bara skriker!”. Det märks väldigt tydligt att man inte pratar samma språk, man kommer från olika världar och har andra perspektiv på saker och ting.

Jakob: – Men en journalist har ju helt andra krav på sig: att vara neutral, opartisk och objektiv. Det finns ju en journalistetik, så det ligger väl kanske i själva ordet.

Vad kallar ni det ni skapar?

Jakob: – Musik!

Kalle: – Det är väl ett asbra svar. Men för mig handlar det mycket om umgänget också, alltså när vi repar och vad vi nu gör och de vi träffar. Så det handlar också mycket om att det vi skapar är någon slags…

Herman: – …här och nu!

Kalle: – Ja, precis och att det är lite socialt och så. Man tjötar, det är mycket det. Det behöver inte vara mer, det är inte mer än så.

Herman: – Man skapar mycket mer än bara musik, liksom.

Hur är det att vara ett svenskt punk/hardcore-band nuförtiden? Det kan inte innebära att tjäna särskilt mycket? Blir det mer ärligt då på något sätt?

Kalle: – Det är väl som vilken annan hobby som helst, om man får kalla det så. Alltså, det är inget man försörjer sig på. Jag vet inte om det är någon som kan försörja sig på det, för de flesta band i Sverige försörjer sig inte på sin musik.

Jakob: – Men den traditionella rockidén är väl för många band, tyvärr, att man ska slå igenom och få ett skivkontrakt. Till viss del kan ju det vara bra. Men om man spelar typ rock, så kan man ju tänka att om man får ett kontrakt, får någon som är manager, någon som ordnar turneér, så “då kan jag sluta mitt skitjobb och börja spela musik istället”, som är så jävla roligt. Det är ju en ärlig ambition. Men inom punk och hardcore finns det inte och det har aldrig funnits, ska inte finnas sådana ambitioner, för det går inte. Det är inte tänkt eller designat att funka så.

Herman: – Precis. Det här gör man för att det är kul och för att man är sur. Det är ingen som kommer tjäna så mycket på det.

Kalle: – Ja, jag håller väl med Jakob om det är mer eller mindre ärligt. Men om det blir mer ärligt för att man inte tjänar pengar, vet jag inte. Det kan ju vara ärligt. Man kan ju gå ut och säga att jag gör allt för att musiken ska sälja, att man går ut och säger det öppet, då kan ju det vara ärligt. Det beror på vad du säger att du ska göra och vad du gör. Det handlar om det, om du gör något som går emot det du säger är du ju oärlig. Man får väl köra på som man vill, varför ska man döma?

Jakob: – Det är ju alltid så, när man pratar om punk och hardcore band. Om någon säger såhär: “Ja, har ni spelats på radio?”. Folk skrattar ju bara, det finns ju ingen radiostation som skulle vilja spela oss. Om det inte finns någon liten studentradio…

Kalle: – Jo, i Umeå finns ju Sjuka Signaler.

Jakob: – Jo, men då är det något litet namn. Det finns ingen ambition inom punk att få majoritetens bekräftelse eller gillande. Vi vill inte vara som dem, ha det som de har eller göra det de gör. Det är lite den subkulturen, tycker jag.

Vilka nya band skulle ni vilja rekommendera mest av allt i hela världen?

Kalle: – Jag skulle vilja säga Fucktards, om jag får vara så fräck.

Herman: – Skulle nog också vilja säga Fucktards. Men jag har fastnat för ett riktigt bra band som heter Undergång, vet inte hur nya de är dock. Skulle vilja rekommendera dem. Agent Attitude gillar jag som fan också. Lars Adaktusson gillar jag med.

Kalle: – För mig är det väldigt svårt att säga nya band, för jag lyssnar så mycket på gammal musik. Det blir såhär att man letar upp gammal och inte ny musik, så jag är dålig på det här med att kolla upp nya band.

Herman: – Jag tänker väl att alla band är nya, oavsett hur länge de har spelat.

Jakob: – Hårda Tider är ett sånt band, de är väl inte särskilt nya. Men de är jävligt bra.

Har ni fått något erbjudande av något svenskt skivbolag som vill signa er? Eller ni kanske vill leta upp det själva?

Jakob: – Nej.

Kalle: – Nej, inte än, eller vi har jättemycket erbjudanden och så. Nej, ärligt talat har vi inte fått något erbjudande. Om det är något skivbolag som skulle vilja signa oss får de gärna höra av sig. Eller signa… men som vill samarbeta med oss och släppa en skiva, eller vad det nu kan va. Men det finns många asbra skivbolag i Sverige som det hade varit roligt att göra något med, någon gång. Å andra sidan sitter vi inte och väntar, vi kanske frågar någon gång, de får gärna fråga oss också.

Vad kan man göra där ni kommer ifrån? Finns det något kul ställe ni brukar hänga på?

Jakob: – Hänger på kajen.

Herman: – Jag gillar att hänga ute bara. Hänga med kompisar, någonstans.

Kalle: – Jag hänger inte så mycket, önskar kanske att jag skulle göra det lite mer. Men jag har inget hak jag går till varje kväll. Mina dagar brukar se ut att jag jobbar åtta timmar, sedan går jag hem och jobbar med mitt riktiga arbete, d.v.s musiken och hela den biten. Det är typ det jag gör och sen träffar jag lite kompisar ibland. Det finns inte så många fina s.k. uteställen på Göteborg, tycker jag.

Herman: – Göteborg är ju ett ganska stort ställe att hänga på.

Kalle: – Alltså, jag gillar ju berget ovanför Röda Sten och Ramberget är ju fint. Jag vetefan, man kan komma på tusen.

Herman: – Rambersstaden överlag, jag gillar i Rambergen.

Jakob: – Keillers Park.

Herman: – Ja, Keillers Park.

Jakob: – Om jag hänger någonstans är det mat inblandat. Typ Jonsborg eller Old Corner.

Herman: – Personligen tycker jag att det stället jag tycker är bäst att hänga på sistone är vår replokal, här är det nice.

Kalle: – Jag kan tycka att det är lite synd, att det inte finns något ställe i Göteborg där folk man känner kan samlas spontant. Om man någon eftermiddag inte skulle ha något att göra, att tänka: “Äh, jag drar dit”, för att det alltid finns någon där, liksom. För så är det mycket i Malmö, på och framförallt runt Möllan. Där stöter man på folk som man känner om man är där och hälsar på, men så kanske det inte är varje dag, men det har i alla fall hänt mig ett antal gånger. Det kan jag känna är lite tråkigt med Göteborg. Men Göteborg ser väl rent geografiskt annorlunda ut, stan är mycket mer uppdelad.

Herman: – Det finns en del parker man kan gå igenom och då brukar man träffa en och annan man känner. Men så är det i alla parker.

Jakob: – Eller så vill man träffa någon man inte vill träffa.

Hur ställer ni er till mainstream vs. underground debaclet som har pågått så länge jag minns?

Kalle: – För mig handlar det oftast om att man gör det man vill göra. Varför jag sysslar med musik, är för att det är ett ställe där jag på sätt och vis får bestämma. Inte allt, men jag har mycket makt och kontroll över det som händer. Om man hamnade i den situationen att man var tvungen att ge upp kontroller för att själva så tycker jag att det hade varit tråkigt. Men nu finns det ju också folk som i alla fall verkar göra båda delar. Som Robyn, hon har ett eget skivbolag och verkar kunna göra det hon vill göra. Det viktiga för mig är att man är ärlig mot sig själv, att: “Det är det här jag vill göra!”. Det finns ju folk som gör värre saker för pengar än att spela musik.

Jakob: – Men debatten har väl kommit upp på grund av punkband som sålt ut. Det finns sådana exempel som jag tycker, att när de har blivit radiovänliga, så blir de tråkigare. Så har de kommit bort från rötterna.

Herman: – *hosthost* Misconduct *hosthost*. De var förbannat bra, sedan så slutade det.

Kalle: – Sen finns det andra band, som t.ex. Sick Of It All som i princip låtit likadant hela tiden oavsett om de legat på ett stort eller litet bolag. Det är svårt att döma någon, det viktiga är att man gör det man vill göra.

Herman: – Absolut. Och att man har kul och trevligt!

Kalle: – Kul och trevligt framförallt. Ge dem lite fika, typ.

Vad tror ni att ni hade spelat om det inte vore just hardcore?

Herman: Punk!

Jakob: Jag hade spelat massa olika musik. Typ rock, jag sa Foo Fighters innan och det gillar jag. Men också lite såhär, nu låter det lite fel, men College Pop. Som Jimmy Eat World och Metric, typ. De här lite poppiga, med goa melodier.

Herman: – Man gillar ju ganska mycket musik, man hade ju velat göra det ena och det andra.

Kalle: – Mycket ligger i frågan: vilka färdigheter man har, vad man kan spela.

Herman: – …vilka verktyg man har.

Kalle: – Ja, precis. Hur man får råd med de verktygen, det är framförallt där skon klämmer. Man lyssnar på en mängd olika stilar, hör vissa band där man tänker: “Åh, fan! Det här är så häftigt, tänk om man skulle kunna få samma känsla när man spelar!”. För mig händer det ofta, vilket känns rätt jobbigt ibland, för att man inser att det inte kommer finnas tid, pengar eller att man aldrig kommer bli så duktig på att spela. På ett sätt är ens kreativitet som bäst när man kommer upp så nära sina begränsningar som möjligt, det är då det finns en chans att skapa något nytt. För att man kanske vill låta som ett band, men inte kan göra det, för att man inte är det bandet. Så då blir det något nytt. Det blir som det blir och det som blir brukar bli okej ändå, eller att man får nöja sig med det, rättare sagt.

Jakob: – Sedan finns det vissa musikstilar som jag kan lyssna på, där jag tänker att det här inte ens är värt att försöka. För jag kommer inte kunna göra så bra musik.

Herman: – Det finns ju så mycket roligt att spela, det finns så jävla mycket roligt. Surf till exempel, det hade ju varit jävligt kul att kunna spela bra. Jag har sett något surfband i Sverige, men känner inte till något namn dock. Mer surf!

Har ni några bra tips till nya band som vill slå sig in i hardcore-utrymmet?

Jakob: – Spela fort!

Kalle: – Man får ha en viss arbetsmoral, det skulle jag vilja säga är det bästa verktyget. Många kanske känner att: “Jag är inte musikalisk nog”. Risken är att det är väldigt lätt att gå på den här myten om talang. Jag själv tycker inte att jag har någon direkt talang, utan mer att jag har övat och spelat musik länge och tyckt om det. Att det handlar om att man bestämmer sig att: “Nu gör vi det här!”. Att man är villig att repa ofta, om man nu har den ambitionen. Ta det seriöst, arbeta, lägg ner mycket tid på det.

Herman: – Ta det seriöst och att inte försöka låtsas att vara något man inte är, utan bara vara sig själv och göra det man gillar och skiter i vad folk tycker. Gillar man det så ska man spela det, uppskattar folk det så är det jävligt roligt.

Kalle: – Men det kan vara jävligt roligt ändå, även fastän man är i ett band när man spelar live då går alla. Att ha bandet överhuvudtaget. Jag skulle vilja rekommendera för alla, egentligen, att spela i band. För att det är, tycker jag, något där jag inte tyckt att jag känt att jag slösat tid. Vissa rep och spelningar kan vara asdåliga och ibland tänker man att det här är tråkigt just nu. Men i slutändan har jag aldrig tänkt att: oj, jag har spenderat tusentals timmar och tusentals kronor på att spela, skriva låtar och att sitta i en bil och åka. Jag har aldrig tänkt: “Varför gjorde jag det? Det är det dummaste jag gjort, bara slösat tid och pengar!”. Jag har aldrig någonsin tänkt det. Det är väldigt få saker som är så, man har andra saker man ångrat att man lagt tid på i onödan. Det kan vara skitkul, jag tycker att man lätt får en nära relation till de man spelar i band med. Det blir så personligt direkt, för att musiken är så personlig.

Jakob: – Jag tänker på två saker. Först måste man prata om på vilken nivå vill man ha bandet på, hur mycket är man redo att investera, vill man spela ute eller vill man inte det. Hur ofta, hur tänker man kring turneér, inspelning. Sådana ambitioner så att säga, det är bara att prata igenom och att vara överens. Vill ge ett råd att inte försöka låta eller vara något utan att vara just eget, för oftast återskapar man andras musik. Världen är full av jävligt tråkiga och slätstrukna band, det finns för många som är jättetråkiga. De är intetsägande för att de försöker kopiera ett annat bands image, eller stil. Det här med att röra sig på scen till hur man sjunger, hur man spelar, att komma bort från de facken är ett råd. Våga spela olika sorter, våga använda moll, inte bara en jävla massa durackord.

Kalle: – Jag tror jag bara spelar dur…

Jakob: – Haha, nej. På ”Sommarlov” har du A-moll, hah!

Vad tycker ni är det som saknas mest inom den svenska hardcore-sfären just nu?

Kalle: – En mer frisläppt sexualitet skulle jag väl vilja säga.

Herman: – Jag håller med totalt! Släppa garden.

Kalle: – En avslappnad stämning.

Jakob: – Haha, varje spelning slutar med en orgie.

Kalle: – Nej, jag vet inte… öppenhet.

Jakob: – Man slutar tänka i klickar hela tiden: “Åh, ska dem dit, då kan jag också gå där!” eller “Åh, ska dem dit, då kan jag inte gå dit!”. Istället för att gå för musiken, går de för att deras polare går dit. Det tycker jag är lite fånigt. Men det är väl inte helt lätt, det finns en social dimension till allt.

Finns det någon bra dokumentär ni skulle vilja rekommendera som handlar om just det ni sysslar med?

Jakob: – American Hardcore tänker jag på.

Kalle: – Den tycker jag är helt okej, vet dock inte om så många andra hardcore-dokumentären än den.

Herman: – Det finns väl två American Hardcore, den du menar är väl tidiga 80-tal.

Kalle: – Vad är den andra då?

Herman: – Det är efter den första vågen, andra vågen hardcore i USA.

Kalle: – Jag tänker på Decline Of Western Civilization, den andra delen tror jag det är. Den första delen handlar om hårdrock. Den har jag själv inte sätt, men det är många bra band med där. Sen tänker jag på den där Youth Brigade…

Herman: – …Another State Of Mind, den skulle jag faktiskt också rekommendera.

Kalle: – Den har jag inte sett men den har jag hört ska vara bra.

Herman: – De bygger om en buss och… ja, den är riktigt bra. Så, American Hardcore och Another State Of Mind.

Kalle: – Sen tycker jag att Andra Takter där Anti Cimex är med lite, den finns på nätet fritt tillgänglig, så det är bara att söka upp den. Den är kort och den har väl sina kvaliteér också, det är lite roligt att se. Man får följa, vad han nu heter… Sixten, i Anti Cimex som man får följa. Den finns i Svenska Filmarkivet och på YouTube också. Jag har för mig att det finns en bra Pete and the Testtube Babies låt i den dokumentären. Som är bättre live än vad den är på skiva.

Herman: – Sen finns det väl en Crass-dokumentär också? Jag vet inte vad den heter, men den är bra i alla fall.

Jakob: – På filmfestivalen för ett eller två år sedan såg jag en dokumentär om hardcore och muslimer. Jag blev mest provocerad, för att de ville föra in Islam i hardcore. Men den var väldigt tankeväckande och intressant. Det var amerikanska band som spelade hardcore och så var de muslimer, det var kul och lite annorlunda. Jag tror inte att det är så många som är muslimer som är med i den svenska hardcore-scenen.

Kalle: – Nja, jag tror kanske att det finns några. Men det är väl inte riktigt…

Vad brukar ni vanligtvis konsumera i alkoholväg?

Jakob: – Vi är straight edge! Alla är straight edge! Nädå, jag brukar konsumera alkoholfri öl.

Kalle: – Vatten skulle jag vilja säga är min favoritdryck över alla andra. Det och flädersaft, jag dricker alltså inte alkohol.

Jakob: – Inte jag heller.

Herman: – Jag önskar att jag kunde, men jag har jävligt dåligt ölsinne så jag dricker inte heller alkohol. Så jag skulle säga vatten och det är bra för kroppen också.

Kalle: – Vad dricker Rickard då, vad gillar Rickard?

Herman: – Han dricker väl det mesta!

Kalle: – Ja, men är han en ölsnubbe eller är det ren alkohol?

Herman: – Njae, jag vet faktiskt inte hans dryckesvanor.

Kalle: – Dricker han vin mycket?

Herman: – Det tror jag inte. Han är ingen vinkille.

Kalle: – Nej, det känns inte så.

Herman: – Han är ingen vinkille, ölkille eller spritkille direkt. Han är bara skön.

Jakob: – Fast jag har nog aldrig sett honom dricka något annat. Eller jo, öl har jag sett honom dricka och någon drink.

Kalle: – Typ rom och cola?

Jakob: – Ja, något sånt. Typ gin och tonic. Ganska vanliga drinkar.

Kalle: – Du gav honom en kvarting…

Jakob: – Ja, Zubrowka. Polsk vodka, för att han skulle konsumera det vid ett tillfälle.

Eller är ni straight-edge?

Jakob: – Rickard är inte straight edge.

Kalle: – Jag tror inte han identifierar sig som en sådan.

Jakob: – Fast han tycker ju om straight edge. Alltså, han är ju väldigt positiv till idén.

Kalle: – Han är väl positiv till en viss inställning till straight edge, det är väl främst det. Den rätta inställningen! [skratt]

Herman: – Det är samma här, jag är väldigt positivt inställd till straight edge.

Kalle: – Jag vet inte. Förr var det väl något jag identifierade mig med mer, men nu vet jag inte riktigt. Det är ingenting jag skulle skämmas över att kalla mig själv, men samtidigt känner jag inget behov att hävda det. För mig handlar det om praktiska skäl, varför jag inte dricker. Jag gillar att gå upp tidigt om morgnarna, så om jag är bakfull hindrar det mig från att göra saker jag vill göra. För att man blir lite sjuk. Så det är min inställning, jag känner att jag mår bättre av att inte dricka.

Jakob: – Jag drack länge. Har supit (i svenska mått), som svenskar ungdomar gör. Från när jag var 14 till när jag var 18-19. Jag slutade i alla fall supa i den åldern. Sedan har jag druckit då och då fram till jag var 24-25, något sånt där. Jag är väl också straight edge enligt definitionen, jag är ju med i en föreningsstyrelse, som är en straight edge-förening. Fast jag har nog lite samma inställning som Kalle, om folk säger: “Jaha, är du straight edge?”. Så säger jag jo, det är inte som att jag säger: “Ja, det är jag!”. Det är inte hela paketet, det är mest att jag inte ser straight edge som ett mål i sig, utan mer som ett medel för att vara klarsynt och vara vaken. Att ta saker som de är, se de för vad de är. Kunna vara mig själv. Jag blir bara osäker när jag tappar kontrollen, jag förstår inte varför jag behöver alkohol. Sen har jag rökt och snusat väldigt länge, men som jag också slutat med. Det vill jag inte börja med igen, för då hade det verkat som att jag varit dum i huvudet, eller jag hade känt mig helt dum i huvudet. Om jag hade börjat med något igen som är destruktivt.

Har ni samlat på några otroligt visa ord under tiden ni har varit aktiva?

Jakob: – Förbi smög en smögenräka…

Kalle: – Jag tror inte att jag hört ett vist ord i hela mitt liv, eller jo det har jag väl, men inte direkt i det här sammanhanget med bandet. Då menar jag inte att vi inte pratar om jävligt visa saker. Men man har väl snackat med folk och läst grejer som man tyckt är väldigt smart och vist.

Herman: – Har vi inte skrivit några texter som varit ganska visa?

Jakob: – Det tänker jag på. Jag tänker att en del av texterna har något, de har liksom en substans. Men det tar jag inte någon ära av, för det är Kalle och Herman som skriver dem.

Kalle: – ’När skenet bedrar’ är jag rätt nöjd med även fastän den på något sätt är något rätt klyschigt. Men det handlar om när man växer upp, att man tänker: “När jag blir äldre blir jag mer säker på allting, och kommer veta vad jag vill!”. Men så har jag upptäckt att desto äldre man blir, desto mer osäker blir man på saker och ting. Saker slutar vara mer svart och vitt och blir mer en grå massa, så det är svårare att säga exakt vad som är rätt eller fel. Vilket jag kanske tyckte var lättare när man var yngre. Det säger väl ändå någonting om mitt liv, sedan hoppas jag att det är folk som känner igen sig i det.

Herman: – Det är väldigt vist att skenet bedrar, faktiskt.

Kalle: – Det känns så förmätet att säga att man skrivit något som är vist, liksom. Det är ingen ny idé, det är inget nytt koncept. Det är stulet från de gamla grekerna, de har ju fan skrivit om allting redan så det spelar ingen roll.

Jakob: – Jag gillar ju den här textraden i ’Stänga av’: “I en värld där dumma belönas, vill jag stänga av min hjärna”. För det är så jävla svart på vitt vad jag ofta känner, liksom. Jag vill inte höra, inte se, jag vill inte vara en person som reflekterar. För då lider man. När man slutar tänka och bara följer med, då mår man dåligt ändå, men då vet man inte om varför man mår dåligt.

Vad tycker ni om de TV-program som går på de större kanalerna just nu? Något särskilt ni spanar in?

Kalle: – Nej, jag kollar i princip inte på TV. Det kan hända att jag kollar på Kobra eller K-Special om det skulle vara ett intressant program. Jag tror att jag ska kolla på ett program som heter Min Sanning med Kristina Lung. För hon tycker jag är häftigt, så det hade varit intressant att se vad hon har att säga. Det är något slags intervjuprogram. Men jag har inte så mycket koll på TV längre.

Jakob: – Nej, jag kollar inte på TV heller, nästan aldrig. Om jag kollar på något, som liknar TV, är det väl någon serie som jag tankar ner. Modern Family är ganska kul, Being Erica är rätt roligt, True Blood gillar jag, jag gillar vampyrer. Men det är inte direkt något som går på TV, det är något man kollar på när man vill. Simpsons kan jag kolla på, Family Guy, American Dad, men det är ju om man råkar zappa runt.

Herman: – Det mesta tecknade skulle jag kunna säga. Barnkanalen är ju förbannat rolig, men det är ju för att det är mycket roliga “characters”, som man brukar säga på teviska.

Jakob: – Svampbob!

I vilka nätbutiker brukar ni handla grejer? Skulle ni kunna rekommendera en bra sådan?

Jakob: – Jag är lat, så jag går bara till den största jag kommer att tänka på. Sen går jag till den andra och tredje jag kommer att tänka på. Sen jämför jag priset, så tar jag det som är billigast, för jag orkar inte sitta och leta upp.

Varför spela snabbt när man kan spela långsamt?

Herman: – Varför leva när man kan dö?

Kalle: – Jag känner väl mer: varför bara välja en när man kan spela båda två? Om man har en låt man känner att man vill ha långsam, så kör man väl det. Om man har en låt som man vill ha lite snabb, så kör man väl det. Jag känner att det är olika känslor som uttrycks i olika tempon. Man kan gilla låtar som är långsamma, som man tycker är ashäftiga. Alltså, det blir lite olika när man vill lyssna på det känner jag mycket.

Herman: – Nä, precis. Det är ju inte så att man bara kör det ena eller det andra.

Kalle: – För mig kan det vara så att man kommer hem efter jobbet, och tänker: “Nä, idag behöver jag rock’n’roll!”. Typ Stooges, eller något snabbt. Sedan kanske man cyklar hem en jävligt fin kväll och tänker: “Nä, när jag kommer hem blir det Death In June” istället.

Herman: – Eller Bob Marley! Allt är i huvudet, vad man nu känner för.

Jakob: – Det är inte antingen eller. Vi spelar ändå rock, liksom punk och hardcore inom rockgenren. Annars hade vi kanske haft andra instrument, eller inte haft på dist. Det är väl bara en smaksak.

Kalle: – Vi har väl både snabba låtar, långsamma och mid-tempo?

Herman: – Man kan till och med blanda i en låt. Man kan börja fort, sluta långsamt eller tvärtom.

Brukar ni läsa fanzines? Om ni gör det, vilken är er favorit?

Herman: – Jag gillar ju Yallas fanzine: Skate, Punk & Beer. Som handlar om skateboarding, hur man bygger en ramp, lite tips på band. Skatepunk och hardcorepunk, det kan inte bli fel. Sedan så finns ju förbannat mycket fanzinefolk som gör väldigt mycket bra fanzines. Som lägger ned mycket tid på det. Till exempel Law & Order som är väldigt uppstyrt och väldigt välgjort.

Kalle: – En av mina favoriter, som betydde väldigt mycket för mig. Personen som skrev det fanzinet hade liknande musiksmak som jag, det hette Sweatpants. Det fanzinet uppskattade jag väldigt mycket. Vet inte om det var tre eller fyra nummer, men det tyckte jag var jävligt bra. Snyggt, intervjuerna var bra och recensionerna. Det var ett vanligt punkfanzine och jag tyckte det var bra gjort. Men jag gillar också fanzines som Normal Man till exempel, som kan ta upp vad som helst. Även Mina Ögon, Mina Ögon, det behöver inte vara så att: “Nu ska jag göra ett punkfanzine!”. Det kan vara så att man blandar in massa saker, det kan vara en intervju med en person som man inte direkt är intresserad av vad den gör. Men intervjun är så bra gjord att den ändå berättar något som är värt.

Jakob: – Jag läser väl inte så mycket fanzines, men det kan väl vara så att jag köper ett om jag går på en spelning och det ser intressant ut. Sedan är jag väl inte så intresserad av det här med intervjuer med band och väldigt ointresserad av recensioner av skivor och sånt. Det tycker jag är astrist, är inte intresserad av det. Det är mer såhär när folk skriver kolumner, reflektioner eller tankar om scenen eller livet eller vad som helst, det tycker jag är kul att läsa. Men jag läser inte så mycket nu. Det absolut bästa zinet som någonsin har funnits enligt mig är ju Trallmetal, från Öland som gjordes av Rille. Han släppte några stycken, tjocka A5 med asmycket text och en mängd roliga grejer. Han skrev på ett väldigt roligt sätt och det var kul att läsa, intressant intervjuer med konstiga frågor. Han skrev också fejkintervjuer, där han till exempel gjorde en intervju med Lars Winnerbäcks bror. Sedan visade sig att han inte har någon bror, och jag bara: “Åh! Lars Winnerbäcks bror”. Efteråt insåg man att det inte var hans bror, det var bara fejk alltihop.

Kalle: – Det handlar ju mycket om den här skaparlusten som kan vara så jävla rolig med fanzine. Att det är folk som sitter och hittar på grejer, kommer på roliga ideér.

Jakob: – På något fanzine så, istället för Trallmetal, hade han döpt det till Trallmedalj. En av rubrikerna var såhär: “Visslandets historia ur ett feministiskt-leninistiskt perspektiv”.  Bara för att kasta lite skit på all den här jävla PK:n, eller det kanske bara var en fyllegrej. Men det var roligt.

Har ni några planer för något nytt släpp i framtiden, vad tror ni det kommer heta?

Jakob: – Vi har en plan på en tredje demo.

Kalle: – Ja, det är väl typ det. Det blir säkert mer, fast vad det kommer heta, det vetefan.

Jakob: – Har vi något namn på det tredje demot, det har vi inte va?

Kalle: – Nej, inte än. Det kommer.

Kommer ni att lira live någonstans nu i den närmst belägna framtiden?

Jakob: – Vi lirade live i Söndags, den 20:e Maj. Vi kommer också att spela den 19:e Juni.

Kalle: – Ja, i Göteborg. Tror det var Nordengården, fast jag är inte säker.

Jakob: – Vilka var det mer som skulle spela?

Kalle: – Upright, tror jag de hette.

Jakob: – Ah, de finska banden!

Kalle: – Har inte vi spelat med de förr? Eller Commitment Crew gjorde det kanske?

Jakob: – Aa, men de är väl två straight edge band?

Kalle: – Jo, det är dem. Vi vill gärna spela var som helst, höll jag på att säga. Men vi får bli lite bättre på att tjata till oss spelningar, det är vår plan.

Tack för intervjun! Har ni något maffigt att säga här på slutet?

Kalle: – Vill börja med att be om ursäkt för den ofokuserade och jävligt långa intervjun. Hoppas att det inte blir för jobbigt att transkribera allt det här. Eller om du bara lägger upp intervjun som den är, vem det nu är som skulle vilja lyssna på tre dårar i en soffa, som intervjuar sig själva.

Herman: – Nej, men som man brukar säga, slutet – allting gott.

Jakob: – Ja, det är bra.

Lyssna på deras första demoalbum Välkommen hem här:

Lyssna på deras andra demoalbum Snackar om min degeneration här:

Ni finner även dom här:

Bandcamp: http://regimen.bandcamp.com/

E-mail: regimen031@gmail.com

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s