Interview with Metroland!

Metroland is an electronic duo that consists of Passenger A and S, they combine the best elements of Kraftwerk, Komputer and Nitzer Ebb – but in a more brutal manner. Their main concept circles around riding the Metro and enjoying the view you are presented there. But for some reason, they do not ride the Metro very often themselves! They prefer to take the car. Anyway, they have released some fascinating songs up until now all about the Metro. These songs represent different destinations on your journey. Currently signed to the gracious belgian Alfa-Matrix label, home to Front 242, Nitzer Ebb, Plastic Noise Experience and many more. I got the opportunity to interview them about the Metro, when they will be releasing new material, why they are so secretive and much more!

Advertisements

Intervju med VildirHeart!

Foto av: Viktor Thunström

VildirHeart är ett stockholmsband från Haningetrakterna. Bandet består nästan enbart av familjen Dietrichson. I bandkonstellationen finner vi Maria Dietrichson, Karin Dietrichson, Fredrik Dietrichson och familjevännen Christoffer Lindgren. Sedan de startade har de tvingat att byta namn från Dandelion till VildirHeart, och deras egentliga sammanstrålning berodde på att Karin behövde samla ihop ett band till spelningen på Lilith Eve i Kungsträdgården. Det var naturligt att det just blev familjemedlemmar. Innan dess har Karin skrivit barnvisor. Maria och Fredrik hade ett hobbyband en tid innan VildirHeart sattes samman. Sedan dess har de släppt sitt debutalbum the core och arbetar med att släppa en singel och en EP. Jag har intervjuat dem angående deras musikaliska aspiration, deras intresse för musik och vad de ser för möjligheter inför framtiden.

Continue reading

Interview with Bible of the Devil!

Photo by: Steve Rosenwinkel

Bible of the Devil is an interesting and brutal rock-band hailing from the US. With a large piece of originality and traditional rock influence, they’ve slowly but surely introduced their own brand of rock. Since they started out in the late 90’s they’ve managed to release five full-length albums and have played in most venues, both in the US and abroad. In May they’re releasing their sixth studio album titled For The Love Of Thugs And Fools. I got the opportunity to interview two of the guitarists of this band, Mark Hoffman (vocals, guitar) and Nathan Perry (guitar, vocals) about their influences, when they opened for Kyuss Lives!, what they like to do when they’re not playing music and much more.

Have you been playing in any other band before Bible of the Devil, and where did your career as musicians really start off?

M: – My mother taught piano lessons since I was a child, so naturally I started playing music that way.  When I decided I was too much of a tough guy for piano as a teenager, I picked up the guitar.  I played in a few bands in high school and university that never really went anywhere.  I have been in Bible of the Devil since the band’s inception in 1999.

N: – I’ve been a fan of rock music as long as I can remember in my life.  I’ve been playing guitar in rock bands since age 14 or so.  I’ve been in plenty before BotD but few of them had any lasting impact or even recorded anything. I am not a founding member of BotD but I’ve been in for about 10 years.  My other main band was winding down after nearly 7 years, and I was frustrated with that band’s lack of forward momentum. I wasn’t sure what to do next, but I was hanging out with Mark and Greg a lot and they needed some help, so it seemed like a natural fit for me to join up. Obviously it worked out, I’m still here!

What kind of bands do you enjoy listening to and what bands would you sincerely recommend to people?

N: – I finally got a decent turntable and as a result I’ve been on a record buying spree. I find I don’t purchase a whole lot of current records though. I like the sonics of the stuff they put out in the 70s and much of the 80s. As far as recommendations, pick up Reaped In Half by Boulder, Creatures of the Night from Kiss, and Supersonic Storybook from Urge Overkill. The new High Spirits record is good too. That’s where my head is lately anyway.

M: – I’m pretty stuck in the past as well, with stuff like Thin Lizzy, Roky Erickson, Judas Priest, and Rainbow always in heavy rotation. At the same time, I also dig more current bands like Slough Feg, High Spirits, Zuul, Valkyrie, Graveyard, and The Devil’s Blood with loads of soaring guitar and great vocal melodies.

You’re releasing your sixth album in May named For The Love Of Thugs And Fools, but in what way will it differ from the other albums and how do you think the band have developed since you gave out the critically acclaimed album Freedom Metal?

N: – I would say for this new record that we paid more attention to making the songs as lean as we could. The record is informed by our various heavy metal influences, but the song craft probably owes a lot more to simple, classic rock styled song structures. But we did try to do a few things out of our comfort zone, such as, dare I say, “danceable” drum beats and different feels for songs than what you’d usually expect from us. It felt like a major departure from our usual style as we were putting the record together and recording it, but now that everything is finished and mixed, it is a different animal. It clearly fits right in as a Bible record, even though we didn’t approach it as such.

M: – There is the same attention to big guitars and hooks, but I’d say the vocals were a lot more of the focus this time around.

According to your site, your new album will be much of a wrap-up of the time you’ve spent together and of what things you’ve encountered on your way. Will this be one of the last ones you release, or is it just explanatory for anyone that haven’t followed you since way back?

M: – That synopsis more means that it is a round-up of the events and characters we have encountered since the last full-length. Most of us have had some weird and traumatic shit happen in that time. I don’t think we will ever declare any release one of our last, because you never know what may happen in the future.

N: – It isn’t like we covered “My Way” or anything. The songs are a bit like little case studies of the people in our lives. But everyone has people such as these in their lives and should be able to relate to lyrics of the songs. Unless, of course, you are a total bore and spend all of your time in your room in front of a computer; in that case you probably don’t know anybody interesting. As far as future releases for the band, I see no reason why we wouldn’t have another few records in us, I personally don’t have any reason to stop writing songs with these guys.

This question could be a cliché one, but when I interviewed Mike from Slough Feg, he told me that you hadn’t gotten the recognition you deserve. How is it that you’re not more well-known considering your great musicianship?

N: – That’s very kind of Mike, whom incidentally has not gotten the recognition he and his band deserve. We have gotten a lot more recognition than a lot of bands. As far as why we are still firmly an underground band, it could be a lot of different things. Not to congratulate ourselves too much, but it is not easy to keep a band together this long. We are on the 4th record in a row with the same lineup, how many bands can say that? We have sacrificed a lot to make this work.  We have done a lot of work on our own and we’ve never really felt uncomfortable with the choices we have made and kept a pretty high level of integrity towards what we do, but this band has always been difficult to “market.” Maybe we’re too classic sounding for the punk people, and a bit too melodic for the super hardcore metal guys, and too heavy for your typical “college rock” fan? It’s too bad everyone is so segmented in what they allow themselves to listen to. It’s lame.

M: – The fan base we do have is extremely loyal and supportive, so we are grateful for that. As for recognition, well I guess our style of music is not exactly topping the charts right now, at least in the United States.

What do you guys prefer to do when you’re not playing with the band?

M: – I try to make time to see the good bands that ARE out there, watch baseball, cook, travel a little bit, get laid, and the glamorous part, work.

N: – I have another band I play in, Knife of Simpson. Other than that, I guess sleep!

If you’d get to choose, what band would you like to do a split with in the future?

M: – The Devil’s Blood. Then again, a lot of people might buy it thinking it is Black Metal and get pissed off.

N: – Kiss.

When you’ve been out playing, what would you recall to be one of the best shows you’ve ever done since you started out?

N: – I had one show on my birthday at the Empty Bottle in Chicago, opening for Dead Moon many years ago, I recall that to be one of the best. Probably for all of the wrong reasons though!

M: – We opened for Kyuss Lives! in Chicago to the biggest crowd we have ever played for recently. That was cool just in terms of the sheer number of people there. Other than that, playing with Slough Feg at Spaceland in L.A. a couple years ago was pretty epic.

At what venues will you be playing in the near future?

M: – We are about to do a big, raunchy turn around the Midwestern U.S. and down to Texas in May. There will of course be the requisite local appearances in Chicago, and then we are looking forward returning to Europe this Fall.

Do you have any last words of wisdom?

M: – Use tube amps and never, ever wear shorts on stage.

N: – When the river runs red, take the dirt road.

Here’s Bible of the Devil with their song The Turning Stone:

You can find them over here:

Homepage: www.bibleofthedevil.com

Facebook: www.facebook.com/bibleofthedevil

MySpace: www.myspace.com/bibleofthedevil

Label: www.cruzdelsurmusic.com

Contact: botdmusic@gmail.com & bible_of_the_devil@yahoo.com

Interview with Seacrypt!

Seacrypt is a synth-pop/slimewave group consisting of Michael Buchanan (Synth/Guitar/Rhythm), Chelsea Friedman (Synth/Voice/Bell) and Paul Sutfin (Synth/Voice/Flute/Horn). They’ve recently emerged from the US and deliver a sharp notion of seaness. I’ve also reviewed their debutalbum, you can find that review over here. Their debutalbum A Momentary Rift gives me a sense of calmness but at the same time it brings moodyness. It also reminds me of a hybrid between Ladytron and The Birthday Massacre, if injected with a relaxant. With all the elements combined, I summoned them for an interview about their aesthetical inspiration, influences and much more.

What are your influences musically?

M.B: – A wide spectrum…. In terms of direct + conscious influence on Seacrypt music: Tones on Tail, The Cure, Kraftwerk, Tangerine Dream, Riechmann, Chris Carter, A Blaze Color, Martin Dupont, Le Syndicat Electronique, Klinik.

P.S: – Cocteau Twins, Debussy, Arvo Part, New Order.

C.F.: – The list is too long but just a few of the the top are: Sonic Youth, November Növelet / Haus Arafna, Psychic TV, Xeno and Oaklander, Depeche Mode, Joy Division.

M.B.: – Much influence also comes from the inherent nature of certain instruments and ways of working with them.

What have influenced you aesthetically?

P.S.: – Landscape, particularly the landscapes of the northwestern U.S., including Alaska, where Michael is from. Gerhard Richter, Hiroshi Sugimito. We can all be said to be influenced by surrealist techniques. Minimalism.

C.F.: – Hans Bellmer, Richard Teschner, Dorothea Tanning, Max Ernst, Joeseph Cornell, architecture, being outside.

How would you define the music that you create?

M.B.: – I suppose: dark synth-pop with some electro and ambient overtones. Slimewave?

Why did you choose to release your album on limited physical cassette?

M.B.:– The release needed some kind of physicality, to make a 7” was too expensive, and tape was something we could do ourselves fairly well. I have a fairly decent cassette mastering and duplication setup, so I am able to get the quality I wanted.

What do you think about the music industry as it is today?

M.B.: – Well, it is still transitioning. The internet has made certain things easier but many things harder. It seems like a large part of the DIY-culture has disappeared along with much of the traditional music industry. The good is discarded along with the bad. Record stores are now anachronistic. Niches survive, for now.

Have you played at any live-shows yet?

M.B.: – Somewhat…. we played a very nascent set at a party at the underground Oakland venue Orbis Nex (R.I.P.) in 2008, far too soon after forming. And since then we have done some improvisational/ambient electronic performances at the Autonomous Mutant Festival in 2010 in the forests of northern California. Both were very loose and not really a representation of what we have done since, or what we do in the studio. We are very interested in playing live in the future, and have some ideas. It’s a little more difficult with the geographical distance between members (Paul lives in Portland now, myself and Chelsea live in Oakland.)

Are you planning to release anything new in the near future?

M.B.: – We have a batch of 4 or 5 new songs that are being finalized. Looking for a way to release these at the moment.

Could you recommend any other bands that you are very fond of?

M.B.: – I am also a member of Nommo Ogo – which has evolved into more of a psychedelic ritual electronics project. Some local (SF Bay area) acts I enjoy are : Brotman and Short, RMS, Exillon, Dimentia, Total Accomplishment and Nezzy Idy.

P.S.: – Chelsea was in a group called Gurglemesh.

C.F.: – Gurglemesh was an acoustic group, I sang and played violin with.

Do you have any last words of wisdom?

C.F.: – Not really, we would hope that people enjoy our music and we encourage people to get in touch if they do! Thank you for your questions…

M.B.: – Thanks as well, we can be reached via email at: contact@katabatik.org.

Seacrypt with the song A Momentary Rift:

You can find them over here:

Facebook: http://www.facebook.com/pages/Seacrypt/170403533026368

Bandcamp/Homepage: http://seacrypt.com/

E-mail: contact@katabatik.org

Intervju med Structural Disorder!

Structural Disorder är en metalkvintett från Stockholm bestående av Markus Tälth (Gitarr/Sång), Hjalmar Birgersson (Gitarr/Sång), Johannes West (Dragspel/Sång), Erik Arkö (Bas/Sång) och Kalle Björk (Trummor). De går att placera på den mer progressiva skalan. De träffades på Kungliga Musikhögskolan, för att en tid senare börja skriva sitt första material till EPn A Prelude To Insanity. Ett intressant tillskott på metalkartan, speciellt på grund av deras minst sagt unika förhållningssätt till metal och användning av dragspel. Jag fick möjligheten att intervjua dem om deras första EP, vad de själva tycker om den, var vi lär se dem i framtiden och mycket mer.

Varför valde ni att börja spela just progressiv metal?

Johannes: – Sedan jag som tidig tonåring började bevandra mig i rocken så hittade jag ganska tidigt min nisch och mitt intresse i den moderna progressiva rocken. När vi startade Structural Disorder gjorde vi det med intentionen att skriva och spela musik som vi själva gillade med utgångspunkt från de gemensamma preferenser vi hade.

Erik: – Personligen tror jag att det beror på att den progressiva genren är med “tillåtande” när det gäller att låta sig influeras från alla möjliga håll. Det är OK att byta mellan Flamenco och Blastbeats, bara man gör det på ett övertygande sätt, och det har alltid tilltalat mig. Jag inbillar mig att “andra band” säkert kasserar idéer och låtar bara för att de har partier och inslag som inte passar genren – och det är det som är det fina med progressiv musik; den är förlåtande, i varje fall var det grundtanken i tidernas begynnelse.

Erik: – Det lustiga är dessutom att vi snackade om just progressiv musik efter vår senaste rep och hur det har blivit en klyscha i sig – vilket är så ironiskt att jag inte vet vad. Att någonting är ”progressivt” innebär i mina ögon att det har en lust och en drift att utveckla sig och inte stagnera och falla in i gamla hjulspår – men idag finns det saker som liknar “proggklichéer” – som udda taktarter, add9-ackord med tersen i basen och unisona gitarr/keyboardslingor i hysteriska tempon – och även om vi självklart använder oss av dessa hoppas jag att våra lyssnare upplever det som att vi tar det hela “ett steg längre”. Jag tycker i alla fall det.

Kalle: – Kan inte göra annat än att instämma med Erik och Johannes. Bandet har sedan dag ett tilltalats av att flytta gränser i musikalisk mening och utmana oss som musiker samtidigt som man inte gör det bara för sakens skull genom att skriva vad som anses vara tekniskt krävande musik utan som tillfredsställer oss även som låtskrivare. Att skriva Progressiv metal faller sig därmed naturligt för oss så det stimulerar oss både som musiker och låtskrivare

Markus: – Det började för mig när jag började lyssna på Opeth. Jag blev intresserad av mer musik och vad som kunde göras. Det finns mycket mer till musik än att bara hålla sig till en genrer eller att spela på ett visst sätt, så jag ville utforska det mer och se vad jag kan skriva och spela. Jag har också alltid tyckt att det varit roligt att utmana mig själv på olika saker, och detta är ett sätt att göra det på. Att driva sig själv framåt med att hela tiden komma med nya saker och ta sig ur “the comfort zone”.

Hjalmar: – När jag blev medlem i bandet hade de andra redan börjat repa och skriva låtar, så det fanns redan en musikalisk inriktning som jag höll med om och hängde på.
Personligen så har jag svårt för att sätta in ordet “progressiv” och kalla det en genre, jag kan tycka att det är lite motsatsen till en genre på många sätt, eftersom det antyder gränsöverskridande och fritänk. Således blir genren metal, och sen blandar vi det med saker. Jag har också svårt att säga att jag spelar/skriver progressiv musik, för jag upplever inte att jag kan avgöra om jag verkligen är så nyskapande eller inte. För mig handlar det hela mer om ärlighet; att spela det som känns spännande, kul och rätt, och att övervinna hinder, både personliga och konventionella. Taktarter, tonaliteter och dynamik är ingenting förrän de används i ett sammanhang.

Vad skulle vara era förebilder inom just metal-scenen och vad tycker ni om scenen i helhet?

Johannes: – Talar jag för mig själv så sträcker sig mina influenser från Metallica och Dream Theater från tidigare tonåren, medan jag idag föredrar vad Porcupine Tree, Tesseract och Pain of Salvation tillför till genren. Jag är egentligen inget inbitet metal-fan, utan snarare en proggrockare som gillar metalelementen. Som icke-gitarrist kommer jag heller aldrig att känna mig särskilt metal.

Erik: – När jag började spela bas var Iron Maiden, och främst Steve Harris, mina största idoler – och än idag kan jag tycka att den mannen skriver helt otroligt fantastiska melodier, låtar och texter. I synnerhet Iron Maidens längre låtar som Blood Brothers, Rime of The Ancient Mariner, Sign of the Cross och Paschendale är låtar som än idag ligger mig riktigt varmt om hjärtat.
Idag lyssnar jag nog mest på band som antingen ses som eller är uttalade ”proggband” som Dream Theater, Opeth, TesseracT och Periphery. I synnerhet de två sistnämnda tycker jag är otroligt häftiga och nyskapande i sitt sätt att arbeta med rytmer och klanger på ett sätt som kombinerar det bästa av Meshuggah med ambient och elektroniska inslag som känns för mig hämtade från Pink Floyd, Sigur Rós och liknande artister. Mycket spännande.

Erik: – Scenen som helhet ställer jag mig dock lite ambivalent till, vilket jag tror grundar sig i det jag sa tidigare om ”progressiva klyschor”. Det finns fantastiskt många nya band där ute som gör den ”progressiva grejen” otroligt bra men som samtidigt bara kopierar Dream Theater och Symphony-X ganska rakt av med allt vad det innebär. Antingen blir det på det sättet eller så spelar de ”Djent”-riff med hysteriskt komplicerade rytmiseringar. På ett plan tycker jag att det är skitbra det de gör och jag gillar det som fasen – men samtidigt frågar jag mig vari det progressiva ligger om man som musiker bara kopierar hejdlöst av det som redan har gjorts. Jag säger inte att man behöver vara dadaist för att vara progressiv, men jag undrar lite när den termen blev en genre snarare än ett sätt att beskriva musikens natur.

Kalle: – Jag personligen har påverkats av i stort sett allt som faller i metalkategorin utom möjligen black metal. Min språngbräda in till metal musiken kom vid 11 års ålder i och med att jag var ett stort Kiss fan. Detta ledde sedan in till Metallica, Iron Maiden och sedan Dream theater som helt förändrade mitt sätt att se på trummorna som en uttrycksform.

Kalle: – I ett land som Sverige där det finns extremt många metalband så blir då följdaktligen konkurrensen väldigt hård. Ser man till det vanliga industriområdet där det finns ett x-antal replokaler så är det inte ovanligt att det finns minst ett metalband i varje lokal. Det är samtidigt få band som verkligen frågar sig själva vad som gör dom unika och det blir mer så att band tenderar att fylla en redan mättad musikstil. Frågar man sig till slut vad som gör bandet unikt så vet man inte riktigt hur man ska understrykar det unika och därmed veta hur man ska sig att sticka ut. Detta är såklart en process och man måste testa och olika tillvägagångssätt för att hitta sin egna väg men många bra band faller tyvärr med tiden och mycket kan handla om dom ovanstående faktorerna. Styrkan i vårt band är att vi alla har varit i band tidigare och därmed väl insatta i vad som krävs av oss och vi är fullt medvetna om den väg som man måste gå för att hitta sin egna inriktning och den mängd tid som man måste lägga ner. Mycket handlar om att utvärdera och analysera sig själva och ställa dom rätta frågorna till sig själva vilket jag tycker att vi gör bra.

Markus: – Mikael Åkerfeldt och Opeth har alltid varit en stor influens för mig. Jag upptäckte dom under gymnasietiden (eller började lyssna på dem då) och har sedan dess blivit mer öppen för annan typ av musik. Några andra influenser innehåller bland annat Devin Townsend, Emil Werstler, Tosin Abasi, Misha Mansoor, Tony Kakka, Guthrie Govan och fler än vad jag ska räkna upp. Det beror lite vad man kollar på. Överlag gillar jag det mesta som har med metal att göra, alla genrer och så vidare, men sen så får man väl kolla till band och så vidare för att göra sitt uppfattning lite rikare. Konkurrensen är ju alltid hård, nästan oavsett vilken genrer av musik man väljer att spela, och det är ju bara att ställa sig med det faktumet.

Hjalmar: – Precis som för de andra har metal varit en del av min musikaliska utveckling, och samtidigt är det en genre jag lyssnar väldigt begränsat på i nuläget. Metalscenen i helhet innehåller så extremt många band, och precis som i andra sammanhang blir det svårt att hitta guldkornen bland allt det där andra. Mikael Åkerfeldt, Tosin Abasi och Devin Townsend, som redan nämnts, är stora för mig men min kanske största förebild är Daniel Gildenlöw, som fortfarande lite olyckligt grupperas till metalgenren trots att Pain of Salvation är så mycket mer. Det alla dessa har genemsamt är att de är hjältar som bidrar med nytt blod till en annars ganska stagnat genre och det finns förstås ännu fler.

Den särskilda tematiken som introduceras på er första EP är intressant, hur kommer det sig att ni valde just den? Planerar ni att fortsätta i samma spår för att utveckla berättelsen?

Johannes: – Att skriva efter koncept har alltid varit ett av de element i progrock som tilltalat mig mest; mellan 2008-2010 skrev jag till exempel en egen rockopera som även den i slutändan landade som ett konceptalbum. Jag tycker att det för med sig många fördelar att skriva låtar efter tematik och ge dem en plats i en större helhet; dels för det med en till dimension till själva musiken, såväl som att det ger textförfattaren en mer precis idé till vad låttexten kan handla om. Storyn som vi utgår från växte fram efter en dialog mellan mig och Erik förra våren, ett kvartal eller så innan vi ens bildats som band.

Erik: – Jag instämmer med det Johannes sa; det för verkligen med sig fördelar att jobba utifrån ett givet koncept. Flera av mina favoritskivor – som Ayreons ”The Human Equation” och Queensrÿches ”Operation: MindCrime” är därtill konceptskivor. Det lustiga är väl hur konceptet växte fram, som jag ser det. Det hela började med att jag precis hade pratat i telefon med min flickvän, som pluggar till psykolog, och vi hade pratat lite kort om terapi tror jag. När vi hade lagt på började jag fundera kring hur det skulle vara att skriva en låt upplagd som en terapisession som byggs upp mer och mer mot klimax under en timme för att sen sluta abrupt med: ”Tack, nu hinner vi inte mer idag. Vi ses nästa vecka”. Jag har ingen direkt erfarenhet av terapisessioner utan jag tyckte mest att det verkade som en lite rolig idé att jobba utifrån. Jag presenterade idén för Johannes som nappade och efter detta började konceptet att mutera och formas till det som det utgörs av idag.

Kalle: – För min del var det väldigt enkelt. Erik och Johannes hade format en idé och tanke kring ett koncept och jag gillade helt enkelt storyn och upplägget. Det finns en given fördel med ett koncepts i låtskrivarprocessen då vi per automatik får en röd tråd även fast låtarna inom det stora konceptet kan skilja sig markant. Det som har vuxit fram nu när vi spånar på nytt material har dels fortsatt på samma koncept men inget är ristat i sten heller. Vi tycker som sagt att det är en bra story men i min mening så får sånt falla sig naturligt. Skriver vi nåt och det känns naturligt med en egen story i det så kör vi på det. Skriver vi något som känns som en fortsättning på vår story som vi redan etablerat med EP:n så gör vi det. Vi tänker inte forcera något.

Markus: – Självfallet. Det kan vara bra att ha en ram att skriva ut efter för att komma igång och få det gjort, då man på ett sätt hela tiden vet vad det är man vill åt. Det är alltid skönt att ha en kärna som man kan arbeta utifrån. Sen om man alltid behöver skriva utifrån det eller inte är ju upp till en själv, mer eller mindre. Man ska ju inte tvinga fram resultat på det sättet heller, utan man skriver det man finner kommer. Sen om det råkar vara något koncept eller något annat spelar ingen större roll, men jag själv gillar i alla fall att arbeta utifrån den idén.

Hjalmar: – Konceptalbum må ha blivit lite av en klyscha i “prog-genren” men det är en utmärkt berättarplattform och ett spännande och engagerande sätt att jobba med musik!

Ni var i studion mellan den 1:a och 4:e Januari, skulle ni kunna berätta om processen bakom – det vill säga hur man färdigställer en EP?

Johannes: – Här finns det kanske inte alltför mycket att säga; vi ville av olika anledningar gå in i studion tidigt för att ha någonting av högre kvalité att visa upp för kritiker och fans. Erik bokade en tredagars – eller trenätters, faktiskt – inspelningssession och då var det lämpligt och realistiskt att inte ha med för många låtar, kvalitet före kvantitet. Efter att ha repat i ungefär tre månader hade vi inte heller särskilt mycket material. Vissa texter och melodier tillkom faktiskt lite väl sent, efter sista repet före inspelningen, och fick nötas in i sista stund.

Erik: – Två av låtarna, Rebirth och The Fallen, hade jag haft utkast till under en tid och jag presenterade dem för alla i bandet via vår Dropbox och fick ett bra gehör för dem – så då var det bara att repa in dem. Piece of Mind hade Johannes presenterat ett utkast till redan under sommaren 2011 – då han, jag och Markus mest bollade idéer via vår Dropbox och Facebook och så. (”Kolla Dropboxen! Jag skrev ihop ett riff idag!”) Johannes skrev ihop texterna till dessa tre låtar, eftersom att han var mest införstådd i konceptet och i upplägget av storyn.
Sleep on… är väll den låten som sticker ut mest i sammanhanget eftersom att den faktiskt ”jammades” ihop utifrån idéer som både jag och Markus presenterade på repen.
Studiobokningen var nästan ett skott från höften från min sida. Jag ringde redan i oktober till John Nilsson-Tysklind och frågade lite om studion som han har tillgång till via sin utbildning på Högskolan Dalarna.

Erik: – Efter lite snack frågade jag rätt ut om han var intresserad av att spel in oss, vilket han roligt nog var och på den vägen var det. Vi hade mest snackat lite löst om att ”spela in någon gång i framtiden” i bandet, så det var ju riktigt kul att kunna spela in en hel EP såhär pass tidigt. Dessutom bidrog det nog lite till att ge oss fokus på repen och få oss att skriva klart låtarna. Själva inspelningsprocessen var rätt… intressant, i brist på bättre ord. Vi började som sagt att spela in på nyårsdagen och den som först skulle spela in var Kalle, som började hamra in sina trumspår klockan 22 på kvällen (Vi har lovat dyrt och heligt att inte spela in trummor sådär sent igen. I varje fall inte på nyårsdagen.) och nätterna som följde på detta blev bara senare och senare – sista natten var vi klara 06.30 och vi kom i säng runt 07.15, vilket inte hade varit ett problem om vi inte hade varit tvungna att gå upp klockan 09.00 för att hinna med tåget till Stockholm (Någonting som vi kommenterar i studiodokumentären som finns på YouTube).

Kalle: – Frågan kring hur man sammanställer en EP eller någon form av inspelning är en bra fråga. Jag personligen känner att det är en ständig lärandeprocess. Det finns egentligen inga regler. Arbetsmetoderna kan vara väldigt varierande beroende på t.ex. gruppdynamik och musikstil. Mycket av processen har redan beskrivits väldigt bra av Erik och Johannes. Det jag känner som kan vara värt att lägga till är vikten av att vara så förberedd som man absolut kan bli. Med en EP eller en demo inspelning så har man sällan lyxen av att ha så speciellt mycket inspelningstid. Det är därför viktigt att hålla sig till poängen så att säga. Har man ca fem timmar på sig att kolla ljudnivåer och spela in 25 minuters material som vår EP ligger på samtidigt som det är nattetid och man ska hålla en viss energi i tagningarna så gäller det att fokusera på det som är värt att lägga mest energi på. Vilket är det i tagningarna som fångar låten bäst och inte att man gjort massa coola trumfills för att nämna ett exempel.

Hjalmar: – Precis som nämnts tidigare finns det många sätt att arbeta på, kanske lika många som det finns band. Det finns dock en huvudsaklig fråga man kan behöva ställa sig: vad har vi tid att göra i studion? Vid längre sessioner kan man hinna skriva klart låtar och fila på arrangemang, välja ljud och effekter, etc. Jobbar man som vi i tre nätter, så är man där för att sätta sina delar, och allt annat är förberedelser som helst ska vara klart när man kliver in genom dörren.

Om ni själva hade varit musikkritiker, vad skulle ni kritisera och vad skulle ni framhålla på er första EP?

Johannes: – Jag, som går låtskrivarutbildning för kommersiellt gångbar rock och pop och indoktrineras med hur viktig sångleveransen är på en inspelning, skulle kritisera oss främst för att denna inte alltid framstår som så stark. Detta är mest en pik åt mig själv, då det var jag som inte var klar i tid med det jag företagit mig att skriva, vilket innebar att det blev lite oförberett i studion. Utrymmet för att spela in sången var också för kort och inföll som sagt nattetid, så vi var både slitna och jäktade vilket givetvis också kan räknas som faktorer för ett sämre resultat. Men Markus är en riktigt duktig sångare och gjorde det bästa av situationen. Jag skulle framhäva EPn för sin bredd och sina kontraster i intensitet trots sitt korta format, för starka instrumentala insatser och röstframträdanden av varierad karaktär.

Erik: – Den främsta kritiken jag skulle vilja väcka är nog att det hade varit ”bättre” med en fullängdare för att ge en bättre och mer nyanserad bild av både bandet och konceptet i sig. Och det jag bland annat skulle framhålla som bra, om jag var en recensent är nog främst produktionen som John har skapat. Det är som att få pannbenet inslaget av en guldtacka – det gör ont men känns samtidigt dyrt och exklusivt. Sen tycker jag att låtmaterialet i sig är starkt, varierat och bra.

Kalle: – Jag får instämma med Erik och den recensionen som ligger uppe. En naturlig konsekvens när man är i startskottet av ett projekt och man spelar in en EP är att cirkeln är långt ifrån sluten vilket gör att det man gör kan kännas ofullständigt. Speciellt när man skriver en EP på fyra låtar med en ambition på att göra ett koncept som egentligen kanske blir fullkomligt först i och med en fullängdare. Fördelen är såklart att det precis lika lätt kan kännas som att man vill ha mer som lyssnare och blir intresserad av att lyssna på oss och historien i framtiden. Men ser man till just EP:n i sig så skulle jag kritiskt kunna sammanfatta det med ett ord. Ofullständig.

Markus: – Jag själv är inte helt nöjd med sången, den hade kunnat vara mycket bättre på en del ställen av EPn. Det berodde mest på tidsbrist och att det var det absolut sista vi spelade in, klockan 3 mitt i natten. Det hade jag gärna gått tillbaks för att finslipa lite. Annars så tycker jag det är en solid EP, som ett startskott för oss. Låtarna sätter sig bra och trots att mycket kan hända eller olika taktarter och så vidare så är det fortfarande inte för komplicerat eller svårt att lyssna på.

Hjalmar: – Tiden var inte på vår sida, skulle man kunna säga. Det finns band som spenderar många månader i en studio för att se till att allt blir precis som de vill ha det, och vi hade tre nätter. Jag känner själv att ljuden inte riktigt är klara i sig, även om produktionen i helhet är bra och gör vad den kan med vad som finns. Gitarrljud, till exempel, kan man ställa in och testa i flera dagar; vi gjorde det på några minuter.

Vad tycker ni själva om A Prelude to Insanity?

Johannes: – Att det är en under förutsättningarna välproducerad och intressant debutinspelning, som jag överlag är nöjd med.

Erik: – Som musiker är man alltid kritisk till sitt eget spelande Och tro mig, jag har verkligen nagelfarit varenda lite flageolett såhär i efterhand och tänkt ”Varför är jag inte mer på/off/arg/glad/etc” – men så blir det alltid när man måste lyssna på sig själv spela fel om och om igen.) EP:n är dessutom inspelad på, för mig, obekväma tider på dygnet – men utifrån de förutsättningar som vi hade är jag faktiskt rysligt nöjd och jag tror att vi faktiskt har lyckats med att skapa en riktigt bra debut-EP!

Kalle: – Jag har väldigt mycket av en idrottares mentalitet när jag analyserar inspelningar och annat dokumenterat som jag medverkat i. Jag fastnar mer på saker jag kan förbättra till nästa gång. Vad exakt som jag fastnat för i mitt bidrag till EP:n håller jag dock gärna för mig själv. Men sett till helheten så tycker jag ändå att vi nått vårt mål i att förmedla vårt budskap inte bara i att etablera handlingen som konceptet baseras på utan även i att göra en EP som är intressant att lyssna på oavsett om man dras till det instrumentella eller texterna. Jag tycker även att vi lyckats göra någonting som vi kan stå för och det finns en stolthet och övertygelse i det som smittar av sig på andra tror jag. Man blir alltid mer intresserad av en produkt där man hör att personerna bakom produkten verkligen tycker att det dom har är grymt!

Markus: – Förutom några saker som jag hade velat förbättra på sången så är jag nöjd!

Hjalmar: – Det jag tycker bäst om är att vi på fyra låtar får med så mycket dynamik! Ingen av låtarna liknar varandra men det blir inte heller för spretigt. Största minuset är som sagt att vissa ljud känns lite oslipade. Överlag är detta ändå ett starkt startskott.

Vad är det som gör att just Structural Disorder blir något att räkna med i framtiden?

Johannes: – Det faktum att vi är en bra konstellation som ännu bara börjat komma igång, att vi är villiga att satsa och försöka hitta vår egen riktning, och att vi är flera kreativa människor som slagit våra huvuden ihop.

Erik: – What Johannes said.

Kalle: – Kunde inte sagt det bättre än Johannes. Det finns ett intresse för oss redan nu och många ser potentialen i det här bandet. Detta trots att vi som sagt bara börjat komma igång. Dessa faktorer med det som Johannes svarat gör oss till ett band som kan ta oss hur långt som helst!

Markus: – Vi är kreativa och har många idéer och vi kommer inte låta oss stoppas så lätt. Vi är ett bra gäng med ambitiösa personer (jag kanske är den minst ambitiösa och mest lata på vissa fronter dock) som arbetar och skriver musik som vi själva tycker om och som vi kan känna oss nöjda med.

Hjalmar: – Vi är en stark kombination av hårt arbetande yrkesmusiker och kreativa eldsjälar, och som vet vad vi vill göra och inte ger oss i första taget.

Det känns nyskapande att inkludera dragspel i metal, är det en del av vad ert band är eller var det bara en spontan tanke att inkludera det?

Johannes: – Haha, för mig kan det inte vara någon spontan tanke. Jag har spelat dragspel sedan tioårsåldern och har långt ifrån lika bra teknik på något annat instrument, förutom möjligen blockflöjt som jag lirat en vansinnig massa folkmusik och klassiskt på och där går faktiskt gränsen för vad man kan slänga in som huvudsaklig beståndsdel i metalgenren. Men hittills har jag ju använt dragspelet som en leadsynt som jag främst spelar med ena handen medan jag rattar ljud med den andra; tanken är att även inkludera lite mer ‘riktigt’ dragspel i musiken framöver.

Erik: – Och vi provade faktiskt att köra “Sleep on Aripripazol” med dragspel istället för flygel nu i veckan – och resultatet blev verkligen grymt häftigt!

Kalle: – När jag först fick förfrågan att provspela i bandet och fick höra att det fanns en som spelade dragspel i bandet så tänkte jag bara “coolt!” utan att riktigt veta vad det innebar. Nu är jag såklart jättenöjd med det elementet och dom riktningar som vi kan kan ta bandets sound till med hjälp av detta instrument så t dragspelet är en precis lika viktig del som alla andra i vår musik. Det har dessutom banat väg för oss att se över andra möjligheter till att bredda vårt sound med att i framtiden inkludera andra instrument som man vanligtvis inte associerar till denna stil. Väldigt mycket i King Crimson anda. Vilka t instrument vi diskuterat kring och vilken roll dom kommer få lämnar jag dock osagt för att inte förstöra framtida överraskningar…

Hjalmar: – Vi skämtar ibland om att bandet står och faller med Johannes; skulle han sluta är det bara att lägga ner… Dragspelet är en lika stor del av Structural Disorder som gitarren i The Jimi Hendrix Experience. Nuff said.

Vilken spelning har hittills varit bäst och vilken har varit sämst?

Johannes: – I skrivande stund har vi bara haft en, på Stampen i gamla stan i Stockholm, och den gick hyfsat bra för att vara en första spelning. Det blir garanterat inte den sista!

Erik: – Som sagt har vi bara haft en spelning med det här bandet – fast jag tror att alla har haft sin beskärda del av bra och dåliga spelningar sedan gammalt och att vi alla har med oss erfarenheterna från dessa spelningar idag.

Var kommer ni att spela den närmsta tiden?

Johannes: – Vi kommer härnäst att spela på Broder Tuck i Stockholm den 30/3, och senare i vår även på Kägelbanan den 17/5. Fler spelningar är på tal från olika håll.

Kommer ni att släppa något nytt förutom A Prelude to Insanity i år?

Johannes: – Det vore kul om vi hann det! Hittills är vi upptagna med att testa oss fram live samt att skriva mer material, först och främst är det ju ett krav. Men har vi flyt kan jag tänka mig att vi skulle kunna vara tillbaks i studion före årsslutet. Dock hinner inspelningen nog inte bli klar tills dess oavsett.

Erik: – Och YouTube-videos. Det kommer säkert att dyka upp en massa videos. Förhoppningsvis.

Har ni några sista visdomsord till läsarna?

Johannes: – Håll koll på oss, som princip eller rent konkret via vår facebooksida. Vi har hittills bara testat våra vingar lite lätt men jag tror vi kommer att nå högre nivåer.

Erik: – 42.

Hjalmar: – Det finns konventioner i musik, men inget som säger att man måste följa dem när något annat känns bättre. Och förstås: Quidquid latine dictum sit, altum videtur.

Structural Disorders studiodagbok:

Ni finner dem här:

Facebook: http://www.facebook.com/StructuralDisorder

Spotify: http://open.spotify.com/album/0eNTu4uuRMqaps3HiykDrI

YouTube: http://www.youtube.com/user/StructuralDisorder

Soundcloud: http://soundcloud.com/structuraldisorder/

Intervju med Colossus!

Foto av: lenavincent.se

Colossus är ett band bestående av Niklas Eriksson (Sång, Gitarr), Thomas Norstedt (Trummor) och Magnus Stenvinkel (Bas). De spelar alla möjliga genrer, men om vi får tro på dem så landar de någonstans mellan traditionell stoner, progressiv metal och sludge. Sedan de släppt sin första EP Spiritual Myasis (2011) har de fått mycket höga betyg för sin prestation. Bland annat av kritiker på bloggar, stora musikmagasin och på webbsidor. Förutom detta blev de även inbjudna till P3 Rock med Håkan Persson, de har även turnerat runt i utlandet och fått radioutrymme i bland annat USA, Australien och Spanien. Som om det inte vore nog genomförde de en otroligt lyckad turné i Italien förra året. De är även aktuell med ett sprillans nytt album som kommer att släppas i vår, och nu har jag fått chansen att intervjua dessa giganter.

Hur känns det att bli så pass erkända på så kort tid?
– Självklart känns det sjukt kul och lite överraskande. Samtidigt har vi slitit hårt för det här. Vi har nött långa timmar i repan och legat på folk om att få komma ut och spela eller ge vår musik en chans. Vi gillar det vi gör och tar det jävligt seriöst vilket uppenbarligen ger resultat.

Vad tycker ni själva om er första EP?
– Jag tycker det är tre starka låtar som fortfarande representerar oss bra och som fortfarande spelas live. Samtidigt har låtarna nära två år på nacken så vi har självklart fortsatt utvecklats och finslipat vårt sound. EP:n var ett naturligt steg på vägen och fick upp folks ögon för oss. Nästa släpp kommer toppa den på alla plan.

På vilket sätt tycker ni att ni utvecklats sedan era första uppträdanden, rent livemässigt?
– Ingen av oss var nykomlingar på live-scenen när vi startade bandet men vi har helt klart blivit mer samspelta och tajta. Vi bjuder på ett bättre tryck och en mer genomarbetad show idag än tidigare. Tror ni inte oss så kom och kolla och avgör själva!

Har ni spelat i andra band tidigare?
– Ja, vi har alla gnetat i diverse mer eller mindre kända akter ända sedan ungdomsår. Erfarenheter som har gjort oss redo att köra det här racet fullt ut idag med lite mer skinn på näsan och vakna för branschens törnar.

När startade det som skulle bli Colossus och var fick ni inspiration till bandnamnet?
– Jag, Niklas – Gitarr och sång och Thomas – Trummor började jamma ihop för snart tre år sedan, efter vårt dåvarande band fallit samman. Vi lirade ihop mest på skoj och försökte förena tunggunget och energin hos riktigt skitig sludge/stoner med tekniskt meck och mer innovativa utfall från den progressiva musiken. Namnet hade jag redan gått och burit på ett bra tag och kände att det symboliserade våra musikaliska visioner och band samman de teman som ligger bakom hela Colossus-konceptet.

Ni är just nu aktuella för både ett nytt album till vår och en Skåneturné på bland annat Moriska Paviljongen, The Tivoli och Perrong 23, hur känns det och vad förväntar ni er?
– Med allt som snurrar kring bandet har dessa datum redan hunnit passera innan jag lyckades ta mig tiden att sitta ner med dina frågor. Men angående Skåne-gigen har vi bara varma minnen. Det var första gången för Colossus i Malmö och första gången för vår nya basist Mange att visa upp sig på scen utanför Stockholm. Kanonklubbar och riktigt bra människor både bakom scen och framför, vi vill verkligen tacka alla arrangörer och fans som behandlade oss så mycket bättre än vad vi förtjänar under dessa kvällar.

– Nu kommer vi hålla oss ifrån scenen ett tag och låsa in oss i repan för att sammanställa och repa in de nya låtarna innan vi går in i studion i April. Tyvärr finns inte så mycket att säga angående detaljerna kring albumet än, vi har några riktigt vassa alternativ på studio och producenter men det är inte helt klart än. Hur och vem som får äran att släppa är inte heller helt utarbetat. Flera aktörer har visat intresse att samarbeta, men av erfarenhet så tänker jag inte öppna käften innan vi har det svart på vitt. Budgivningen är med andra ord fortfarande öppen om någon är intresserad av att gå in och jobba ihop på något vis, hör av er snarast.

Planerar ni fler turnéer i Sverige detta året?
– Vi har några datum neråt landet direkt efter vi fått klart skivan och vi kommer även att åka runt hela landet för att promota skivan så småningom. Sommar är ju festivaltider så vi hoppas få komma ut och lira så mycket som möjligt där. Till höst lär vi även klättra neråt kontinenten och riva av ett gäng datum i Mellaneuropa plus att vi kommer gästa Rockbitch-gängets Halloweenbåt. Vi är ett band som ger sig allra bäst på scen, så vi vill ge alla en chans att vara med på festen. Har vi inte besökt din stad ännu så snacka med ditt lokala rockhak om att få dit oss – vi dyker garanterat upp och blåser taket av stället.

Vad tycker ni har varit er bästa spelning eller turné sedan ni började?
– Vi hade en riktigt kul spelning i Civitanova i norra Italien förra året. Vi lirade på en skön liten rockklubb med gott vin, grym espresso och en skön liten scen med angränsande rum som visade upp konserten på en TV-skärm. Under vårt set stod i princip hela klubben och öste och chantade “CO-LUS-SUS” mellan låtarna. Efter spelningen blev vi överösta av manliga munpussar och omfamningar. Det var surrealistiskt och skitkul, vi gjorde även en riktigt grym insats på scen.

Har ni något annat på gång förutom just turnéer, spelningar och musikskapande?
– Vi har alltid många storslagna idéer kring bandet för att expandera konceptet upplevelsemässigt. Förhoppningsvis kommer de att kristalliseras vartefter. Just nu har vi T-shirtar ute och kommer fortsätta trycka mer kul merchandise, så det är bara att mailbomba om beställningar redan nu. Till våren blir det även en video till någon av de nya låtarna.

Var kommer er inspiration från, rent musikaliskt och estetiskt?
– Musikaliskt kan man nog läsa mellan raderna vad vi lyssnar på, folk brukar hitta spår i vår musik av band som Mastodon, Tool, Neurosis, Kyuss, Meshuggah och så vidare vilket givetvis stämmer. Men vi har tillsammans en väldigt bred aptit på musik och tar intryck av det mesta av kvalitet inom alla genrer. Utöver detta så gäller så klart litteratur från alla tider, film och spel, upplevelser och erfarenheter, skrönor och realitet, filosofi och överdoser, religion och sjukdom, sprit och elände. Den mänskliga vardagen helt enkelt med dess många vindlande möjligheter och oändliga potential.

När jag söker på spiritual och myasis får jag upp spiritualitet och parasitism, vad skulle ni själva säga att innebörden är och vad det genomgående temat för just EPn “Spiritual Myasis” är?
– Spiritual Myasis är en liten resa inom frågeställningen “vad innebär det att vara människa”. Varje låt dekonstruerar en del i den abstrakta treenigheten som utgör en människas uppbyggnad; kropp, intellekt och spiritualitet. Utöver detta så förtäljer plattan en liten historia om människans utsatthet och vilsenhet samt de parasiterande element som göder sig feta på dessa tillfälliga svagheter.

Brukar ni skapa en viss tematik för olika EPs och olika album, jag tänker på om det album ni tänker släppa till våren har någon uttänkt tematisk och sublim mening?
– Ja, nu när ca 75% av låtmaterialet är klart kan jag konstatera att det kommer cirkulera kring en tematisk grund. Till skillnad från en EPs kortare format har man även lite mer utrymme att utforska ett ämne och berätta en historia mer genomgående. Men det blir ingen rockopera på så vis, det kommer finnas en röd tråd genom hela plattan och en lös historia som utspelar sig, men låtarna och texterna kan också står för sig själva och den som blankt skiter i handlingen kommer garanterat få utdelning av plattan. Det mesta som vi skapar inom bandet rör sig kring Colossus-mytosen, så även dessa låtar och de kommer att fortsätta att föra vidare och utveckla dess budskap och idéer.

Finns det något nytt ni kan berätta om det album som ni kommer att släppa till vår och hur går processen rent musikaliskt?
– Det blir nio stycken monsterbitar som ska sättas på plats. Musikaliskt utgår de från i princip samma grund som EP:n fast mer genomarbetat och färdigutvecklat. Vi har även tagit oss lite mer utrymme att avvika från kärnan båda vad gäller hårdare, kortare impulsiva rökare samt mer introverta, molande lösa stycken. Vi kommer ha större bredd av influenser, mer infall och intryck och förhoppningsvis en tyngre produktion som kan bära upp allt detta. Mer av allt helt enkelt, more is more som bekant.

– Skapandet brukar följa ungefär samma mall: jag kommer till lokalen med allt från en färdig låt till en samling löst sammanhängande riff som vi jammar ihop och hjälps åt att arra tills allt sitter helt gjutet. Sen sitter jag hemma och plitar med texter, ord och idéer som binder ihop låtar och musik.

Om ni skulle få välja någon annan genre att spela förutom metal, vilken skulle det i så fall vara?
– Å ena sidan skulle vi nog kunna klä om alla låtar att passa med andra instrument och arrangemang, allt från skör alt-country till elektronisk drone eller mustig jazz, men i slutändan så lever vi för den tyngd och tryck som bara hårdrocken kan erbjuda. Jag tror ingen annan genre riktigt kan bära upp Colossen tillfredsställande.

Vad är era sista visdomsord till de som läser detta?
– Fortsätt att hålla alla ögon vidöppna och besök vår hemsida eller Facebook-sida för nyheter kring bandet. 2012 är året då allt händer, vi syns ute i vimlet…

Här är Colossus med låten Parasite i liveversion:

Ni finner dem här:

Hemsida: http://colossus.se/

MySpace: http://www.myspace.com/colossusstockholm

Twitter: http://twitter.com/#!/colossussthlm

Facebook: http://www.facebook.com/colossusstockholm

Interview with Birdeatsbaby!

Photo: Polly Harvey – Polstar Photography

Birdeatsbaby is an alt-classical-punk four-piece outfit from the UK. Consisting of Mishkin, Charlie, Garry and Keely. What I was going to state here has already been said before, so I don’t mind if I don’t. I got the opportunity to talk to Mishkin about philosophy, the music industry, beer, what they’ve got in store for us in the future and much more.

You’re featured on the compilation “A Dark Cabaret 2”, what made you participate in that compilation?
– We were offered a slot on the compilation from Sam Rosenthal who runs Projekt Records – I first heard about the genre Dark Cabaret through the first compilation and loved it, so a chance to be on the second one was an easy decision! I’m sure it’s given us a lot of exposure and new fans too so it was great to have that opportunity.

Why do you think is the reason that you’ve got more fans in Europe and the US than England?
– I’m not sure… I do think that the ‘klezmer’ or ‘gypsy punk’ element in our music is more popular in Europe anyway so perhaps that’s why. Also the UK music scene is a little saturated, too many bands and venues and not enough quality. We seem to have an unusual amount of fans in Mexico, I’m not sure how that happened but I imagine the cabaret scene is pretty big there!

I saw on twitter that you wanted to get together and play with Jill Tracy, how come? Is she a big inspiration to you?
– I heard Jill on the Dark Cabaret 1 compilation, I think our music would work quite well together as we’ve similar instrumentation but deliver in completely different ways. I would just love the opportunity to work with someone who has a similar approach to music, and to perhaps collaborate in some way, it could be amazing to duet with her!

What would be your philosophical inspiration, are you all a bunch of Kantians or do you follow the teachings of Aristotle? Tell me!
– Philosophy? Wow that’s a tough one. I don’t think any of us follow Kant or Aristotle, our philosophy would be ‘make music, party hard and don’t be a dickhead’. …or something like that, only more clever sounding!

Aesthetically speaking, what would be your inspiration? You seem to have a somewhat dark approach, yet everyone automatically puts you in the dark cabaret-compartment. How would you define yourselves aesthetically?
– We would define our music as a blend of classical, punk rock, cabaret and progressive. It’s very hard to categorize so I think that’s why everyone labels us as Dark Cabaret, which isn’t the worst description! We prefer ‘alt-classical punk’ though! The dark element mostly comes from the lyrics, especially our earlier work.

What do you think about the releases you’ve put out there up until now, I mean, you as in yourselves and not as in music-critics?
– We are very proud of our current release – I think it sums us up so much better than our first album, which is very manic. This record is more defined, better executed and slightly more mature (very slightly, haha). Feast of Hammers is definitely how we would like to present ourselves to the world, as we feel it’s our best work so far, and more in keeping with the direction in which we’re moving.

I always try to put in a question about the music industry, some artists are positive towards it and others are more cynical. But what do you think about it?
– It has it’s ups and downs like everything. On one hand we can reach people all over the world through the magical internet. On the other hand, making a living has never been harder – I don’t think we’ll ever be rich and famous, but we’d prefer not to be constantly broke!

– We work incredibly hard to put our music out there, it’s really nice to have a bunch of fans who appreciate us. Schemes like X Factor and BGT are quite depressing as it’s just a massive money-making plot and seems to take precedence over hard-working musicians and real artists. I guess that would be our only gripe, it’s not all bad!

Since you seem to be drinking a lot, what would be your tip for the best pub in Britain? And also abroad?
– Excellent question! Best pubs in Brighton would have to be The Foundry for it’s excellent Guinness and surroundings, The Great Eastern for great beers and atmosphere, or The Ranelagh for amazing staff, music and a great night out. Abroad? Generally everywhere we’ve been drinking in Europe was a winner. German and Dutch beer is best.

What would then be your favorite beer?
– Tyskie or Orangeboum…

Do you have any recommendations on bands that have recently emerged, that you like very much?
– Recently emerged? Gabby and Other Young Animals, Marcella & The Forget Me Nots and She Makes War. All female led alternative types who rock.

Have you got any new releases planned for this year? And where will we, most likely, see you the nearest weeks or months?
– We should have another single coming off the new record, and we play London on the 27th April with Joe Black and Ribbon. All tour-dates for the summer (when we go to USA and Europe) will be revealed on our website shortly.

What is your favorite record of late 2011 and early 2012 that you would recommend with the uttermost sincerity?
– For 2011 we would have to say Marcella & The Forget Me Nots – Born Beautiful. It is a heartfelt stunning rock album with unusual instrumentation and timeless songs. My personal favourite is ‘No, Billy Please’. For 2012 the Band of Skulls new record is pretty sweet, but there’s so much more music to come… We’ll have to see!

Thank you for participating, do you have any wise philosophical advice to my readers?
– Thank you! Hmmm… How about ‘live life, drink beer and listen to Birdeatsbaby.’ …Please don’t blame us for any strange consequences though!

Birdeatsbabys newest video, of the song Incitatus:

You can find them hiding out over here:

Homepage: http://www.birdeatsbaby.co.uk

Twitter: http://twitter.com/#!/birdeatsbaby

MySpace: http://www.myspace.com/birdeatsbaby

Facebook: http://www.facebook.com/birdeatsbaby

Last.FM: http://www.last.fm/music/Birdeatsbaby

Bandcamp: http://birdeatsbaby.bandcamp.com/