The Beauty of Gemina – Iscariot Blues

De talar om en “dark revolution“, det är vackert och mörkt – till viss del. Men bakom nedsvärtade draperier och kandelabrar så uppenbarar sig något betydligt ytligare. Denna revolution de pratar om startar inte särskilt väl, men efter ett par låtar så greppar jag tag i något och håller om det. I den stöpta och sterila formen existerar det något, i alla fall en underfundig mörkhet. Men mer än så bjuder de inte på. Iscariot Blues kunde blivit något djupare och mer revolutionerande, men när revolutionärerna har lämnat barrikaderna och ägnar sig åt självömkan – så blir det inte mycket gjort. Däremot finner jag en viss lust för skapandet som är genomgående i albumet, de försöker i alla fall att vara någonting, de försöker att hålla kvar mig. Men de har en lång väg att vandra tills dess, men att försöka är gott nog – med mindre sterilitet och mer djup.

2/5

Advertisements