World Premiere: Mlada Fronta – Strict Dress Code

10710383_860221773996102_848224366643627450_o

Originally a group, now a solo-project. The French electronica-group Mlada Fronta, originating from Cannes, have had a rich history which has left a huge impact on techno, electro, EBM and industrial foremost, but also on ambient and IDM. Before entering the well-deserved limelight, the group released “My Visions“, “Illusory Time” and “Tribal Apocalyptic Dance” – one debut-album, three albums – spanning from darkwave, to industrial and electronic body music. Suggesstive undertones, hypnotizing atmospheres that make way for you to enter a bizarre tunnel of sound which have swept over you before you even know it. Undeservedly underlooked albums that might’ve been the collective form that molded their critically acclaimed breakthrough “High Tension” – an album that was as varied in terms of genres – as was the sound. No room for any clichés, only a space reserved for a palette of different but equally intriguing tracks, strengthened by the crossover itself – not swallowed whole. The track “XB-33” went on to be a banger in the clubs and could be heard everywhere – in 1999. We’ve taken a liking to the title-track itself because of the harsh sound, but “XB-33” surely packs a rhythm that will even make you flail your arms around as if you didn’t have a pair.

Taking the step from Tribal Productions, which almost exclusively released Mlada Fronta’s albums – the German label Flatline Records cut their piece of the cake with “High Tension” – first album to be released by a label other than their own, or at least their first deservable spot on a whole other roster. When the 1990’s were over, it seems like Rémy Pelleschi of the group took his own route with the moniker and released “Fe₂O₃” on the French label M-Tronic. With the earlier albums they had been a collective, a group of people working closely with Rémy on earlier albums before the 2000’s, including: Gilles Saïssi (My Visions, Illusory Time, High Tension), Jan-Louy (My Visions) and Philippe Croq (My Visions). With the album on M-Tronic, Rémy took to a more experimental side, mainly laying his focus on rhythmic noise as an overlaying sheet – taking to account all other genres he’d visited and re-visited during his earlier albums.

In 2002 an album titled “Oxydes” surfaced on Rémy Pelleschi’s own imprint Parametric. It included both the original album and remixes by a number of artists such as: Gom, Tarmvred, Milligramme, Dither, Mimetic and Data Raper. He even went so far as to remix one of his own songs. There was also a limited edition release of “Oxydes + Remixes” which included live performances from 2001 in Liege, Bordeaux, Lyon and Cannes. In 2005 a DVD was created and made under the name of “Dioxydes”, featuring unreleased material in an exclusive metal box, including twelve postcards, stickers, bonus material, photos, a live video from Maschinenfest in 2004, Le Cycle Du Soleil – and a radio-documentary called “The Shaker”. During these years, from 2001-2005, Rémy gained even more fame through bigger magazines picking up on his creative outburst which flourished during this time – as it did before, but with another goal and another sound in mind – so versitale as an artist and uncompromising.

mf_polygonCD_fullMockup__91005.1409262267.1280.1280

Let’s not write a whole biography here. There’s other labels who picked up on what he was doing, including Sounds Of Industry who released compilations of unreleased material, like “Contrast 2005-2011 Unreleased And Rare Tracks” and “Contrast 1998-2004 “Unreleased And Rare Tracks“, together with digital releases of “Dioxydes“, and “Le Cycle Du Soleil” – two different versions, one as an album and the other as an EP. The torch was then passed on to Artoffact Records, whom did an ambitious project collecting copious amounts of tracks which carried virtually (almost) every release that Mlada Fronta had put out – re-mastered and re-packaged into a 10xCD Box Set, in 2013. Now they have gotten the honor that it actually is to put out his comeback, an insane album that showcases the talents he still has and reminds a lot about “High Tension” – but actually carries the executed electronic body music and industrial sound – into another dimension including IDM and Techno among the main perpetrators.

MF_midnightRun_colouredVinylComp__27850.1409262947.1280.1280

Repartiseraren is a really tiny blog-zine. We could not in our own imagination even fathom that we’d have anything to do with Rémy Pelleschi and Mlada Fronta – ever. But since Artoffact Records will release his forthcoming album (and return) “Polygon” now on the 4th of November, we’ve gotten the rare opportunity to exclusively premiere a track from this album. It is a rather anthemic and harsh electronic body-influenced track with techno smashed into it, titled “Strict Dress Code“. We’re the first to be showcasing his material now when he’s returned. This is a world premiere only available from Repartiseraren for you to stream exclusively. We’re proud and thankful for this opportunity. Please do it justice and listen to it loudly, then go over and order what ever version of “Polygon” you want at Storming the Base. When you think about ordering it, “Night Run” will be the “companion” vinyl-release to this forthcoming one.

Titta: Skallbank – Falsarium

I gränslandet mellan dödsmetall, i gränslandet av black metal, och rock’n’roll – så vandrar Skallbank. Det är ett relativt nyuppfunnet band som hittills enbart har släppt en låt – med tillhörande musikvideo. Bara namnet i sig gör en intresserad av att undersöka saken närmare. Man blev inte besviken när man hörde de första tonerna. För att förstå vad som gör detta bandet lite bättre än andra kontemporära band är deras fokus på hur melodierna ska läggas, det är nämligen så att bandet vet med sig hur man skriver medryckande melodier – men även hur man inte utlämnar den hårdare ljudmattan – och närmar sig lite Kvelertak nu när man tänker efter. Måhända är det bara något man påminns av när man hör detta band, eftersom att det finns det som skiljer dessa två band åt, men det är inte för inte att det är vad man använder som referenspunkt. Jämförelser åsido, deras låt “Falsarium” är en intressant utläggning rent musikaliskt som i vissa skeden inkluderar bluesig rock när det kommer till solon och enskilda riff. En fördel är att de inte sysslar med så mycket utsvävningar utan snarare lägger sin vikt vid att ha en stabil grund att stå på, för att sedan utifrån det lägga sig lite utanför den låda de själva inringat sig i. Inget dåligt med det egentligen, det känns skönt med något som är pålitligt för en gångs skull.

10154930_299908690197459_3646163934358346339_n

Produktionsbolaget MAS Productions har varit duktiga på att filma deras musikvideo. Allt från det humoristiska upplägget med en rockkille som stör en kumbaya-seans, till närbilder och ryckigt filmande – för att åtskilja det mer fokuserade med det mer rock’n’rolliga. Först är det bara oljud för de stackars hippiesarna, men allt eftersom släpper deras idioti och det släpper mer och mer ju längre in i låten man kommer. Ett enkelt men ack så underhållande koncept som lyckas utan att bli totalt vedervärdigt. Det blir som kaka på kaka, förutom att hålla utkik efter Skallbank så börjar man också intressera sig för produktionsbolaget som gjort deras musikvideo. Duon Emelie Hahne och Klara Olsson är de personer som lyckats filmatisera vad detta band handlar om, åtminstone på mikronivå eftersom att det bara omgärdar en låt och ett upplägg – men det är fullgjort bara det. Kvalitén är det inget fel på och man vill gärna se att de tar sig an nästa låt som skall filmatiseras – för det är redan på gång. Ni fungerar bra tillsammans, helt enkelt. För den som intresserar sig kan man lyssna till låten och titta på musikvideon, här ovanför.

Lyssna: Sanne De Neige – Dans La Forêt / / Insomnie // Venin

0003821860_10

Det blir alltid lite förvirrande när så mycket musik släpps på en och samma gång, men nu har Sanne De Neige lagt upp tre stycken nya låtar, som inte borde stå okommenterade. Med en trummaskin, bas, synthar och gitarrer till sitt förfogande, så lyckas duon mästerfullt med att framförallt blanda de gotiska undertonerna med experimentell coldwave musik. Det framträder väldigt klart i och med sångerskan Sanne de Neiges vokalmattor som lurar i bakgrunden, men som tränger igenom den trummaskinfyllda atmosfären, täckt av ett lager med förvrängning vilket gör att rösten förutom att vara lite disträ även omvandlar en annars stickande ljudbild till ett glödgande hett inferno. Kaoset har bara inte brutit ut och tur är väl det. Särskilt i första låten “Dans La Forêt” så utvecklas omgivningen organiskt och går från att vara tämligen lugnt, till att lägga på lager efter lager och med en omvälvande kraft förvandlas till någonting alldeles eget. Utan att egentligen ta med nackdelarna som hade kunnat finnas, lyckas en tämligen statisk ljudbild bli större än förväntat.

a3508712263_10

För den som aldrig upplevt sömnlöshet, känns det som att “Insomnie” är en representation av det i ljudform. Med en förvrängd röst sköljs stämman bort till förmån för ett industriljud med diskant, för att sedan falla in i en mer kontemplerande fas där allting känns mycket klarare. Här känns det som om man vaknar upp från sin sömnlöshet – istället för att behöva vandra i en trötthetsdimma utan dess like. Rytmerna är medryckande men fokuserade på att ställa till så mycket trubbel som möjligt, för att sedan återgå till en mer kontrollerad sväng vars melodier bygger upp en kaskad av känslor – som släpps lös till slut. Det finns också någon slags lättsamhet som inte direkt kommer av den kalla vågen, utan snarare den popiga ljudmatta som influerar små delar av hela deras ljudlandskap. Den finns inte där alltid, men är en del av det mer detaljstyrda som gör att det finns utrymme för mer än bara ond bråd kyla och allt som följer med det. En hoppfullhet som smittar av sig på allt annat.

Sedan när den sista låten “Venin” kommer, så är det i form av ett slags avskedsbrev. Det är ett tack och adjö med ett stilla lugn som omgiver allt – nästan lite balladaktigt – om man gör undantaget och inte väljer att definiera en ballad som en smörsångares sista urusla suck. Det här är mil ifrån det och tack och lov för det. Det finns en reflekterande ådra som gömmer sig i vaggorna, men så brister Sanne ut i en så kraftfull sång vilket ger låten momentum, för att sedan med trummaskinen långsamt suddas ut av den tidsram som låten är satt på. Det passar helt utmärkt. Tystnaden varar ett tjugotal sekunder, innan man egentligen förstår att låten är slut. När allting är över så finns där en förhoppning om att det ska dyka upp fler låtar, eller kanske att låtarna sammanställs i ett självsläppt album – eller att någon av våra tyngre och bättre bolag som Beläten kan ta tag i den talang de besitter. Det känns som att de passar bra ihop och att det är en pusselbit som kanske fattas hos dessa bolag, även om de sedan innan – och fortsätter att släppa – hejdundrans alternativa album som andra skivbolag ignorerar, trots dess potential. Lyssna till alla tre låtar här nedanför.

Exclusive Premiere: Hidden Place – Gioco Cromatico (V.2)

10710792_10152450805475197_8094059494611236436_n

A compilation was born after four albums, with two years between it and the last album they made. Hidden Place have since long found their niche in synth-pop, minimal wave and new wave. Before they had more experimental influences that soared through a wondrous landscape, but now they channel it down to a common denominator – focusing their darndest on combining Italian geography and language to make something of their own. It seems like it’s even more noticeable now how they sneak in more versions that haven’t been released earlier, or if they have been – the focus have been lying more with the, by now “international” language – English. They have a treasure trove ready to be dug out and it has partly been done with the first compilation, released on the UK-based label Peripheral Minimal. It was named “Retrospettiva: 2004 – 2014“, which as it’s name portrays, holds a rather keen look through nostalgic lenses on the past, mainly unlocking already existing tracks and putting them in a new context – a date where they first were contemplated.

Now after dozen months, Peripheral Minimal still holds the torch that lights the beacon upon where the follow-up will be presented. Peripheral has the key that opens up and gives a summary to the rather underestimated legacy that Hidden Place have brought with them. Whether or not you prefer to listen to them, there’s something which hits the right spot when you listen to their music. Even though it sometimes fades into a more commercial landscape along the road, there’s something well-thought out between their layers of music. I’m not sure if you can pin it down exactly when listening to it, but you’ll probably know what I am talking about. So the second compilation and the follow-up to the first one is now closing in. It carries the exact same title but now we’re at “Retrospettiva Vol. 2“. Let’s hope there’s a gem or two hidden beneath the rugged stone, and that you’ll get some unheard tracks you can listen to in your headphones or on your stereo.

Repartiseraren have gotten hold of a track from this forthcoming compilation. There’s a clear difference to much of their material which could be heard on the first volume, even though you’ll know it’s them – a polished but rough environment steps in and carries everything – leaving a burden on your shoulders. Their language of choice should certainly be Italian, because for someone that doesn’t understand the language, it actually sounds a lot less cheesy. A certain uplifting emotion grabs a hold of you when you listen, but when you listen to this track – melancholia knocks on the door. For your listening pleasure you’ll receive the track “Gioco Cromatico (V. 2)“, taken directly from “Retrospettiva Vol. 2“, exclusively on here and nowhere else. Stream it directly and feel an uncertain breeze flow through you. Artwork was created by Oleg Galay.

Premiär: John Moose – Flower (+ Musikvideo)

902741_10151417681180735_1336874460_o

Det är inte ett nytt dilemma, utan snarare ett dilemma som nästan är uråldrigt. Men i dessa industrialiserade tider så blir det allt mer intressant när civilisationen tränger ut det agrariska samhället. Tillsammans så skapar John Moose en fiktiv karaktär med bandnamnet, denne karaktär får man följa genom deras sånger – vars biprodukt blir olika berättelser där det huvudsakligen kretsar kring eskapism – på rymmen från civilisation till förmån för det agrariska närsamhället. Men egentligen kan man också titta längre bak, innan det agrariska samhället blomstrade och innan industrialismen kom, eftersom att deras koncept går att applicera på samhällen vars konstruktion stått på en stabil grund – med rötterna fast i marken och en inneboende påminnelse om hur moder natur fungerar. Värmlands vilda skogar är deras bygd och Hagfors verkar vara deras fasta punkt i livet. Namnen på de som drar i trådarna över John Moose är: André Szeles, Emil Florell, Ia Öberg, Petter Falk och Tobias Norén.

Tillsammans lyckas de skapa en trevlig avvägning till förmån för det semi-akustiska, men där popen ibland kan vara så framträdande utan att på något sätt störa atmosfären de skapar rent musikaliskt. Det är sparsmakat men det finns tydliga folkinfluenser som letar sig fram bland de vackra och genomtänkta melodierna. Även om de inte ens släppt debut-albumet än så har låten “Vilan” en ohörd potential för öronen. Mystiken tätnar när musiken plötsligt dyker in i en akustisk fas av sig själv, med vackra röster som tornar upp ovanför en melodimatta vars vackra ljud knappast är i närheten av rösterna – men som ändå bidrar med att ge låten ytterligare en dimension. Så fortsätter det – nästan in absurdum – och helt plötsligt letar sig en flöjt in. Det är det man tycker om när man lyssnar. Allt kan ändras på en sekund, tempot kan bli snabbare eller så kan det avstanna helt till förmån för en mer taktfast rytm.

Nu är de tillbaka efter en tid av tystnad. Skillnaden denna gång är att de börjar med ett melodiöst och känslosamt, akustiskt utlägg. Även om sången inte faller mig på läppen, så är det en vacker bild som målas upp – sen rycker kavalleriet in och stödjer den ensamma rösten mot omvärlden. Det känns som att det är skyddsänglar. Hur som haver, man kan inte tycka att någonting är helt perfekt och det är inte meningen heller. Men det som är bra med John Moose är att det är ett konstant pepprande med kvalitétsmusik, och då är det faktiskt okej om det ibland är lite opolerat eller inte riktigt stämmer överens med ens egen smak. Repartiseraren fick ett tillfälle att tänka till och att försöka acceptera, eftersom att John Moose varit snälla nog att erbjuda en premiär så kan man inte undvika att ta den. Här kommer låten “Flower” med musik-video i ett komplett lyckopaket för er att inmundiga.

Exclusive Premiere: Golden Diskó Ship – Say Goodbye To This Island – Over And Out

1495313_672857229421204_514945615_o

Never have experimental pop been so experimental. This feels like an edge towards New Zealand, anchored in the depths of Dunedin, in good company with no-wave pop-experimentalists Opposite Sex. But instead of forming a group, Theresa Stroetges uses her multi-instrumentalism to forge thoughtful and sincere landscapes of sound with her semi-acoustic emergence. Theresa goes by the name of Golden Diskó Ship – a solo-project that is about to venture out on the deep blue sea, unleashing her second album in November. Going on untamed waters seems like something that would happen on the get-go for her, because of how natural everything feels; while listening to her music. Having already made a mark with a track on the compilation “City Splits #1” and one on The Wire Trapper’s June 2012 compilation, it’s safe to say she knows what she’s doing – and she actually did – because her debut-album came not long after that, titled “Prehistoric Ghost Party“, recorded at the legendary Faust Studio which is Hans Joachim Irmler’s (Klangbad) workplace. She’s also got two EPs released earlier, so now one should hope that she’s nailed her own sound.

SM046LP016_front

The second album is in a world of it self. There’s such a likeness to the different sound-scapes, the soothing melodies and sometimes rhythmic progressions that never leave you with a dull moment. A thin red line goes through it, connecting dots between each track and keeping it both thematically interesting and coherent. There doesn’t have to be any incoherence when it comes to experimentalism, not with Theresa’s wonderfully composed tracks which are out-of-the-box musically – but theoretically keep a sharp line that divides each track musically and topically. Repartiseraren has gotten the honor to exclusively premiere a track from her forthcoming album. The album is titled “Invisible Bonfire“, and the song of our choice was “Say Goodbye To This Island – Over And Out“. There was a thought to feature “Swan Song“, but it’s the last track on that album and we think that the aforementioned song has a bit of everything from the album. So here you go, enjoy the first publicly available track from that album. The album will be released on Spezialmaterial Records on the 25th of November.

Exklusiv Premiär: Vildsvanen – Turn Grey

477640_233533170078148_574699459_o

Är man fanatisk när det gäller synth-pop så borde man slänga ett öga åt detta håll. Ja, självfallet när det handlar om låtar från 1980-talets dolda synthgömmor. Inte för att gruppen har försökt att undanhålla någonting, det har väl bara inte varit så att låten kommit ut på något släpp, än. Vildsvanen heter en undangömd synth-popgrupp som var mer eller mindre aktiva på 80-talet. Men deras passion låg inte i att visa upp sig för hela vida världen, eller för den delen Sverige, eftersom att de föredrog att spela in musiken snarare än att framträda live. Deras historia är rätt brokig men de hade en särskild förkärlek till DIY – do it yourself – eftersom att de var väldigt måna om att produkten, från topp till botten, skulle komma från dom själva. Gruppen har även ett annan namn som de ändrade till när de spelade in vissa låtar, eftersom att de var väldigt förtjusta i David Bowies låt “Moss Garden” – så fick det bli Moss Garten. Men namnet Vildsvanen behölls eftersom att Moss Garten-låtarna var annorlunda i jämförelse, skillnaden var inte bara i namnet utan också hur de lät. Den lustiga historien bakom namnet är att Mikael Isaksson från gruppen blev anfallen av en vild svan – således blev namnet: Vildsvanen (eller Vild Svanen).

733963_570050766341307_1264798227_n

Tillsammans med sin ungdomsvän Thomas så började de spela in år 1982, förfogandes endast över en 8-kanalig inspelningsmaskin. Ett år senare bestämde man sig för att spela in i en riktig studio, vilket gav upphov till “Zchlagers / Industrier” – deras första officiella släpp någonsin. Trots att det är en rätt förvirrad historia efter detta, med förändringar fram och tillbaka i sammansättningen av gruppen så är det ändå intressant att följa den rätt så icke-linjära historien. Allt kan förändras på blotta året och Moss Garten-låtar kan blandas med Vildsvanen-låtar. Egentligen orkade man inte hänga med, så ni kan se deras utveckling på en bild som medföljde vinylskivan när den släpptes på Domestica. Eller så kan man vända sig till deras hemsida, Domestica Records – som även var det skivbolag som gav ut en samlingsskiva med låtar från bägge alter-egon. Samlingen släpptes på vinyl för två år sedan och har sedan länge sålt slut på alla de tvåhundrafemtio exemplar som tillhandahölls.

482814_570050649674652_1305285768_n

Det som är mest intressant i sammanhanget är hur låtarna påminner om en opolerad Tredje Mannen, lite mer kaotiskt och mindre om vackra höstkänslor och andra mer lättlyssnade men melankoliska spår. Men givetvis finns det även melankoli hos Vildsvanen och särskilt i den låt som Repartiseraren fått tag på. Det är faktiskt en alternativ version av låten “Black and White” med Moss Garten som man fått tag på. Versionen är både längre rent tidsmässigt men också mer opolerad och dessutom på svenska. Vi är stolta över att kunna ge er låten “Turn Grey” – en av de bättre låtarna från den svenska synthens 1980-tal – även om det är hög klass på andra bortglömda synthlåtar från det årtiondet. Men det här är något som ger en det lilla extra i det annalkande höstmörkret. Lyssna nedanför.